Konsten att bli med ridskola

Först av allt, innan ni läser vidare, så måste jag få nämna att nedan beskrivna  händelser skedde för hyfsat länge sedan och idag skulle det väl troligtvis (förhoppningsvis) inte gå till riktigt så här.  Men för ganska precis 40 år sedan var det ungefär detta som hände mig i en mycket liten by rätt långt in i Västerbottens inland.

Mycket vatten har flutit under under de berömda broarna sedan dess  och jag har t.ex blivit (lite) äldre och ( kanske något) klokare. Jag har under åren som gått berikats med massor av erfarenheter, en del rätt tuffa och hårda att smälta men det är också många fantastiska, härliga, nyttiga och livsavgörande saker som hänt mig.

Som med mycket i mitt liv så har slumpen spelat rätt stor roll och utan någon större planering eller avsikt så har tiden och åren rullat på. Så här lite i backspegeln så kan jag ändå se ett klart mönster av  val  (eller icke val) och att resultaten av dessa beslut tagit mig dit jag är idag.

Då och då får jag frågan varför, när och hur det gick till när allt började och efter lite funderingar har jag därför sammanställt en lista på vad som möjliggjorde mitt kommande yrkes och livsval.

Så om det är någon som till äventyrs har planer på att starta en ridskola så är det bara att följa instruktionerna nedan. Jag garanterar inte att det funkar men den som vill får gärna testa!

För att starta en ridskola krävs följande:

1. Tänk dig att du är en ungefärligen 20-årig person som antingen saknar arbete eller i bästa fall innehar ett skittråkigt jobb, typ vid pepparkaksbandet på den lokala kakfabriken.
2. Att du saknar passande mängd självkritik vilket också passande nog kompenseras av en betydligt högre grad av självförtroende än förstånd.
3. Att du i  i din ägo (eller tillsammans med närstående, förslagsvis en syster) har ett antal hästar. Åtminstone 2.

   

4. Att du sett ut en lämplig plats att hålla ridlektioner på. Kan i princip vara nästan var som helst så länge det inte finns allt för mycket grästuvor, storstenar, sorkhål eller trädrötter i vägen. I övrigt anpassas hastigheten efter underlaget.
5. Att du bor i en landsbygd där det inom rimligt avstånd från den tilltänkta ridskolan bor och lever barn och ungdomar med en uppdämd längtan efter hästar. Som rimligt avstånd räknas allt från 1 – 100 km beroende på transportsätt, årstid och aktuellt tjälskottsläge. Och naturligtvis graden av intresse av den som ska transportera och transporteras att ta sig mellan punkt A (hemmet) till punkt B(ridskolan)

   

6. Att du har ett antal anhöriga som utan några större protester är beredda att på högst obestämd framtid försörja dig då lönsamheten från ridskoleverksamheten både är mycket tveksam och i högsta grad osäker.
7. Att du i din ägo har Arméns Ridhandbok. Det var i princip den enda ridhandbok som fanns för 40 år sedan så det var inte så mycket annat att välja på förutom en sönderläst Hästen som Hobby och en annan lika välläst bok om att träna hästen i hoppning som du fått av tomten julen 1968.

   

8. Att du utan att blinka kompenserar din obefintliga instruktörsutbildning och erfarenhet med ungdomlig entusiasm och vilja. (Du har ju Arméns Ridhandbok så vad kan egentligen gå fel?) (Och julklappsboken från -68)

   

9. Att du är smart nog att använda dig av det absolut snabbaste, säkraste och billigaste sättet att marknadsföra din blivande verksamhet på. För 40 år sedan fanns inte FB (och hur otroligt det kan låta, inte ens internet) så du får istället avslöja din avsikt att starta ridskola för en eller två av de 15 (skvaller)tanter som arbetar vid pepparkaksbandet på den lokala kakfabriken. Inom några få timmar så kommer ALLA boende inom minst 10 mils radie nåtts av beskedet. Faktiskt ett mycket snabbare, mer heltäckande och säkrare socialt media än de som finns i dag.
10. Att du  utan någon som helst kunskap om föreningsliv startar en ridklubb (förutom den du förvärvat ur de älskade böckerna om Jill, skrivna i mitten av 50 talet av den engelska författaren  Ruby Fergusson). Styrelsen i denna förening hämtas förslagsvis från tvångsvärvade familjemedlemmar som lämpligt nog nått myndig ålder och klubben kan döpas till det fantastiska namnet Långvattnets Ridklubb.

    

11. Att du fullständigt saknar den inlevelseförmåga (och livserfarenhet) som krävs för att inse att du de närmaste 40 (kanske 50) åren förmodligen alltid kommer att arbeta när alla andra är lediga. Och att eventuell ledighet inte innebär att man är ledig utan jobbar ungefär lika mycket som då man jobbar men då utan lön.
12. Att faktiskt på riktigt tycka att det jobbiga med all obekväm arbetstid, köldskadade fingrar och tår, ofta på gränsen till kollaps utmattad kropp och en högst osäker ekonomi helt klart övervägs av att få arbeta med det man brinner för.

    

Om man tänker efter finns det säkerligen många fler anledningar och orsaker till varför jag en gång i tiden kom på idén att starta en ridskola. Och även om jag skämtar om hur arbetslöshet, aversion mot pepparkakor och ungdomlig entusiasm bidrog till de första trevande och tafatta försöken att inviga en annan människa i den svåra konsten att hitta rätt på hästryggen så är absolut den starkaste anledningen att jag fortsatte att jag upptäckte glädjen i att undervisa. Jag hittade en pedagogisk ådra i mig själv som jag inte visste att jag hade och när jag i början helt körde på känn och testade mig fram så kunde jag bara utgå från mig själv och hur jag skulle vilja få något presenterat och förklarat för mig. Så gör jag fortfarande och det verkar ju fungera även på mina nutida elever.

Kanske hade det blivit så att om ovanstående 12 beskrivna förutsättningar inte hade infunnit sig så hade jag arbetat med något helt annat. Kanske hade jag varit lärare i någon skola någonstans eller varför inte isprinsessa, författare eller lejontämjare ( de tre senare var mina drömyrken när jag var 5-6 år)

Nu blev det ju faktiskt så att jag till punkt och pricka följde ovanstående lista och när det ganska snabbt visade sig att intresset för hästar och ridning var väldigt stort i den lilla kommun jag hamnat i så det dröjde inte länge innan det blev dags att starta upp på allvar. I mina föräldrars kök samlades de första styrelsemedlemmarna till Nordmalings Ridklubb och i samma veva så startade jag och Stig företag och blev ridskoleägare.

1977 gick flytten ner till Nordmaling och hästarna installerades i Torsbäcksstallet och vi tvåbenta fick hyra in oss i ett litet, litet hus i brukssamhället Olofsfors.

Den hösten höll jag mina första lektioner i Nordmalings Ridskola och jag minns att jag (trots ett fortfarande helt orubbat självförtroende) ändå var väldigt glad att jag kunde Arméns Ridhandbok helt utantill (och julklappsboken från 68).

Vi stannade i Nordmaling fram till hösten -89 och när andan faller på så ska jag fortsätta min djupdykning ner bland gamla minnen och fotografier och berätta mer om hur det var att starta ridskola på 70-talet.