Varje år vid denna tid så skapar jag ett mästerverk som alla i min omgivning avundas och beundrar. Detta fantastiskt genomtänkta och välarbetade hantverk sprider sedan hela julmånaden och fram till Tjugondag Knut en otrolig julstämning och frid. Redan i september börjar jag fundera på ritningar och dekorationer och i november provbakar jag och testar mig fram så att huset blir alldeles, alldeles underbart och absolut perfekt när det blir klart i början av december.
In My Dreams!
Jag ljuger så ”tapeterna krullar sig” som Ernst skulle ha uttryckt det.
Pepparkakshus var något jag sysslade med på den tiden jag troligtvis inte var vid mina sinnes fulla bruk och tyckte att det var värt all ilska, frustration och hysteriska utbrott bara för att jag ”MÅSTE” ha ett pepparkakshus.
Det som var tänkt som en trivsam familjeaktivitet urartade oftast till ett slagfält där pepparkaksdeg, kristyr och nonstop flög runt väggar och tak.
Mina stackars barn har nog fått en del kvarstående trauman efter dessa ”julpysseldagar” och har(vad jag vet iallafall) inte i vuxen ålder anammat just denna Tradition.
Lyckligtvis har min avkomma en klok och lugn fader som vid dessa tillfällen kunde likt rosa sockerglasyr gjuta olja och lugn över sin överhettade pepparkakshusfaschist till fru när hon förvandlades till något som liknade (Pepparkaks-) Hulken.
Samtidigt släppte han ut hunden och låste han in alla katter och minderåriga tills att mamman i huset blivit sig lik igen. (Dvs när hon åter kunde formulera sammanhängande meningar i normal samtalston samt antagit en något mindre grön nyans)
Det blev alltid något slags pepparkakshus.
Fadern lagade trasiga väggar och tak med Karlssons klister och lyckades fästa de felmätade skorstensdelarna på det sneda och vinda taket. Brända husdelar doldes bakom extra mycket kristyr, godis och florsocker. Pyntat med snö av vadd och massor av tomtar och änglar så blev det ändå rätt snyggt.
Fadern brukade även placera en liten lampa i dess innanmäte vilket gjorde att ett stämningsfullt ljussken spreds genom husets fönster och dörrar.
Lampan avslöjade dessvärre även också bakverkets alla brister och skavanker då det även lyste genom alla sprickor och öppningar som inte var menade. Men värmen från belysningen frigjorde också en härlig doft av nybakade pepparkakor så vi lät den sitta kvar.
Då jag (till barnens och Gubbens lättnad) så småningom kom till så pass stor självinsikt att jag insåg att jobbet som pepparkakshuskonstruktör per automatik frammanade mitt absolut sämsta jag så tog jag mitt förnuft tillfånga och avslutade denna av ingen saknade Tradition.
Istället inhandlade jag en julby av keramik på Maxi. Varje jul är det bara är att plocka fram den ur kartongen och sätta i en kontakt så är har man pysslat klart.
Den doftar inte pepparkaka men har i gengäld skapat en mycket mer harmonisk julpysseltid där familjen åtminstone slipper få besök av Hulken.
PS! Huset på bilden är tillverkat att Saltå Kvarn om någon känner för att återskapa underverket http://www.saltakvarn.se/2008/12/01/dekorera-ditt-pepparkakshus-som-barsja/
Yvonne Larsson 