Jag har så länge jag minns har jag levat efter devisen att tid det är ett töjbart fenomen. Och dessutom något mycket, mycket relativt!
Mitt förhållande till tiden är komplicerat och jag är övertygad att fasta inbokade klockslag enbart är skapade för att ge människor som mig dåligt samvete. Alla som känner mig vet att en träff med mig kl 12.00 i verkligheten innebär att jag kommer inrusande någonstans runt 12.15 (ofta ännu senare). Jag vet att jag är en dålig människa som inte kan passa tider och jag jobbar med det hela tiden. Lite bättre har det väl blivit med den mångåriga träning jag haft men de gånger jag kommit i rätt tid eller t o m lite i förväg så har det oftast berott på att jag 1. tagit fel på tiden 2. är i tid men tagit fel på dag 3. Har blivit upphämtad och skjutsad av en mer ordentlig tidsmedveten människa.
De fåtal gånger vi faktiskt lyckas med konststycket att vara på rätt plats i rätt tid ( ja, min man är min ständige medbrottsling i detta) blir vi lika glatt överraskade som om vi skulle ha inhandlat den rätta trisslotten.
Vi har blivit något lite bättre på att infinna oss enligt överenskommelse men mina stackars barn kan vittna om att de under hela deras uppväxt fått vänja sig vid att deras föräldrar missat de första tjugo minuterna av alla avslutningar, uppträdanden, luciatåg, föräldramöten och innebandymatcher. (Nu ljuger jag, den enda innebandymatch vi kom iväg på såg vi faktiskt hela) Barnen blev så vana vid detta att de så småningom fick en annan tidsuppfattning än andra barn. De visste att det inte fanns någon akademisk kvart men var övertygad över att Sörgårdstid (= 30 min senare) existerade i allra högsta grad. Att bli hämtad av oss på stan, hos kompisar och efter träningar betydde alltid att man gjorde sig klar 25 minuter efter överenskommen tid och ändå fick 5 minuter av frisk luft. Det blev trots allt folk av dom ändå och eftersom att barn har en tendens att göra tvärtemot sina föräldrar så är de alla utomordentligt duktiga på att komma dit de ska i rätt tid.
Anledningen till denna ständiga försenade ankomst är inte brist på respekt för den jag ska möta, tvärtom så försöker jag verkligen se till att börja i tid och göra mig klar så att jag i god tid ska vara på plats. Men tidsoptimist som jag är så inleder jag varje morgon med att i tanken gå igenom dagen och då verkar det helt rimligt att jag ska hinna städa toan, träna två hästar och ringa 5 samtal innan jag ska iväg kl 10.00. I verkligheten hinner jag knappt äta frukost innan jag superstressad slänger mig ut genom ytterdörren 10.23. Och självklart kommer jag försent dit jag ska.
Numera har jag slutat komma med krystade bortförklaringar och genomskinliga halvsanningar utan erkänner utan omsvep att jag helt enkelt är kass på att passa tider. Jag är ju bara 60 år (snart) så än har jag ju tid(!) att förbättra mig. Mitt mål är att jag innan jag fyller 90 så kommer jag aldrig att komma försent någonstans. Fast då kanske det mer beror på att jag inte längre kommer ihåg var jag ska och när.
Däremot förväntar jag självklart mig att alla mina elever och hästägare ska passa våra inbokade tider 🙂 
Yvonne Larsson 