Bokstavskombinationer i Hästvärlden

 

Medlem i KR

(Livstids)Medlem i KR

Vi hästmänniskor formligen älskar förkortningar!

Speciellt lyckliga blir vi av sådana som ingen annan än en annan hästmänniska förstår. Och allra, allra bäst är kanske de förkortningar som inte alla hästmänniskor känner till utan där det enbart  är de riktigt initierade som har en aning om vad de betyder.

En del är förkortningar på olika sjukdomar och tillstånd hos hästen, tex PPID, EMS, A2, PSSM, CEM etc (fö sjukt bra att det finns förkortningar då de fullständiga namnen i princip är totalt omöjliga att både komma ihåg eller uttala)

Andra snitsiga förkortningar är på sådant som många sysselsätter sig och sina hästar med. Det är bl.a AR, NH, CR, RC,WE, TRAB, LA, MSV, TREC mm, mm vilka alla som håller på med något av detta självklart vet vad det är och mer eller mindre snabbt och enkelt kan redogöra för. Nåja, själva ordet TRAB är det visst ingen som egentligen vet vad det betyder, vilket inte på något sätt hindrar utövarna från att utföra det mycket, ofta och gärna.

Men trots att det redan finns så många olika träningsmetoder, tävlingar och discipliner så känns det ändå som om det fattas något för att alla ska kunna få rätt tillhörighet och framförallt en förkortning att stoltsera med. Därför kommer jag därför med följande förslag:

IR- Internet Riders: Det är de som på ett outtröttligt sätt via diverse forum på nätet kommer med absoluta och tvärsäkra råd om hästars träningsmetoder och hästhälsa utan att ha sett hästen i det verkliga livet. Det som kännetecknar en äkta IR är att den sällan äger, har ägt, tränat eller ens sett en levande häst IRL. Krav för medlemskap i klubben är en haltande förmåga till källkritik samt bristfällig uppfostran. Man kan lätt känna igen en  IR utövare då den  har ALLTID har rätt! Oavsett! Även när den har fel så har den rätt! Så det så! De mest inbitna utövarna av IR har flera konton på FB samt innehar en mängd olika profiler vilket gör att de ibland utan att veta om det har den hetaste debatten med sig själv.

SR- Slow Riding: Utövarna av denna disciplin ägnar mycket tid till att träna stillastående. Bland de djärvare i gruppen förekommer även, när andan faller på,  långsam skritt som blandas med många och långa halter. Utövaren är oftast kvinnlig och i övre medelåldern (vilket faktiskt oftast även gäller hästen)

QS- Quick Stop: Här går det ut på att så snabbt som möjligt bli utesluten på alla hopptävlingar genom att vägra ut sig. Kännetecknen för en äkta QS ryttare är att den alltid glatt klappar sin häst även när den för 108:e gången vägrat ut sig på första hindret. Hästen är ofta en ngt överviktig ponny (vilken för övrigt, vanligtvis både spänstigt och entusiastiskt hoppar det högsta hindret på framhoppningen efter att ha uppfyllt sin plikt och stenvägrat att hoppa inne på banan) Även om QS framförallt är en ponnysport så finns det även klasser för stora hästar.

WWW- WildWildWest:

En av de stolta medlemmarna i WWW

En av de stolta medlemmarna i WWW

Denna sammanslutning av ryttare har varit på en endagsshow på High Chaparall och blivit inspirerade. Utan att vara fördomsfull så är nog de flesta i denna förening företrädesvis män i 40 årsåldern.

KR- Kamikaze Ridning: En del moment påminner mycket om AR (Akademisk Ridning) men här finns det stora skillnader då skolorna över mark aldrig någonsin är frivilliga. I alla fall inte från ryttarens sida. KR kräver att god fysik, kondition och balans redan finns innan man startar utövandet. Ålder är helt oviktig. Mod överstiger oftast förstånd hos dessa ryttare. Medlemsavgift erläggs alltid i förskott i denna förening där ordet livstidsmedlem får en annan innebörd. KR bör undvikas av SR ryttare.

FC-Fashion Class: Här gäller det att visa sig från sin snyggaste sida. Och dyraste. Resultaten i dessa klasser har inget att göra med hur fort, högt eller snyggt din häst rör sig. Enbart den med det senaste och mest exklusiva inom ridmode och hästutrustning göre sig besvär! Medtag alla kvitton då de alltid kontrolleras under tävlingsdagen så att ingen kommer med något som är  begagnat eller äldre än vad senaste modetrenden godkänner.( Överträdelse mot denna regel resulterar i omedelbar uteslutning och evig skam!) Vid lika resultat fortsätter tävlingen på parkeringen där den dyraste, största och nyaste dragbilen och/eller transporten blir avgörande.

BWA-Besserwisser Association: En sammanslutning av människor som av förklarliga skäl sällan eller aldrig har samma åsikt som övriga medlemmar i BWA. Finns i princip överallt men är mest frekvent på läktare, utanför ridbanestaket samt passerande i stallgångar. Under en tävlingsdag kan åtminstone eller två BWA medlemmar väldigt ofta påträffas ute på parkeringar där de oombedda ”hjälper till” med de mer svårlastade hästarna. Viss likhet finns med IR, och många är kvalificerade och väletablerade medlemmar i båda föreningarna.

Sammankomst med Trähästälskarnas Riksförbund

Sammanträde i Trähästälskarnas Riksförbund

TRÄF- Trähästälskarnas Riskförbund: Under denna flagg samlas alla som inte fattar vitsen med att behöva mocka, rykta eller lukta häst. De kännetecknas av en mycket god ekonomi (i alla fall mycket bättre än den som valt den mer kostsamma levande varianten av fyrbent vän) De kan också ibland höras klaga över stickor och/eller träsmak i rumpan. Detta förbund borde i en allt högre grad, ( i alla fall enligt många hästar), vara ett mycket bra alternativ för många ”ryttare”. Om inte så är bowling också ett bra alternativ!

Har du fortfarande inte hittat DIN förening, tävlingsklass eller nisch så finns det många fler bokstavskombinationer. Det är bara att fylla på i listan. För tänk vad bra och roligt det är att få känna tillhörighet och samtidigt med en enkel bokstavskombination kunna berätta för alla vem man är och vad man gör!

Eller?

Alla har vi varit små. Till och med jag!

Jag red på ridskola när jag var liten.

Det här var på tidigt 60-tal och på den tiden var jag verkligen liten. Jätteliten!

På Ridskolan fanns bara stooora halvblodshästar runt 155-170 i mkh så att påstå att jag red kanske är att ta i lite. Men jag satt i alla fall på en hästrygg och trodde säkert att jag red.

Året var 1963 , jag var 7 år, smal som en sticka och vägde inte många kilon. Hästarna på Ridskolan var samtliga utrustade med manskapssadlar där sittytan var generöst tilltagen för att passa stora och breda beväringsrumpor. Alla som någon gång suttit i en manskapssadel vet att det enda man i princip kan säga om den i någorlunda positiva ordalag är att den i de allra flesta fall åtminstone passade hästen

Manskapssadel

Och att det fanns ett rejält framvalv att klamra sig fast vid när det var dags att lära sig den hisnande hastigheten trav.

Om man säger som så, lättridning var inget man lärde sig för att man hade taktkänsla, det var ren och skär överlevnadsinstinkt. Åtminstone var det så för mig!

Dessa manskapssadlar var begåvade med stigläder med spännen grova och kraftiga nog för att klara vikten från en mellanstor elefant.  Det var inte enbart sittytan som var generöst tilltagna även stigbyglarna på dessa sadlar var för en liten barnfot enorma,  stora tillräckligt för att enkelt trä över foten och ända långt upp på låren.

Snacka om säkerhetsutrustning, ingen risk att man ramlade i backen om olyckan skulle vara framme.

Med foten stadigt genom stigbygeln så var det ändå dryga metern kvar till backen där man hängde upp och ner. Möjligtvis nådde håret ner (om man hade hyfsat långt hår) eftersom att man i det läget troligast var barhuvad. Ridhjälmen man stolt tog på sig vid början av varje ridpass låg vid det här laget sedan länge i sågspånet då den var det första, utan undantag, som flög av vid minsta obalans. För att underlätta detta brydde man sig mycket sällan om att fästa ridhjälmens gummiband under hakan.Ridhjälm Wahlströms

Jag har inget minne av vilka kläder och skor man i övrigt hade på sig men troligtvis bar jag byxor med rejäla och kraftiga innersömmar. För minnet av de blödande skavsåren på insida lår och knän sitter fortfarande kvar mycket djupt i själen.

Nu går jag i och för sig händelserna i förväg, det dröjde ju faktiskt rätt länge innan man fick chansen att utöva något på hästryggen som kunde få den mest obalanserade att ramla av. Lektionerna man red från början kallades, om jag kommer ihåg rätt, skrittpass. Och det var precis vad det var. Man red i skritt med en ledare (oftast marginellt större än en själv) som med ett stadigt tag i båda tyglarna tog hästen runt, runt i ridhuset och på ett mer eller mindre skickligt sätt såg till att avstånd hölls, ridvägar reds och halter gjordes.

Denna ledare agerade för övrigt oftast hästens livvakt och såg på ett mycket kraftfullt sett till att inte någon annan än hon, och på nåder, den ryttare som för tillfället åkte med i sadeln, hade någon som helst tillträde till den. Dessa tjejer kunde vara förste, andre, tredje eller möjligtvis fjärde skötare på denna älsklingshäst och fick på ridskolan en naturlig skolning för att bli framtidens mest armbågsvassaste företagsledare, mest tjockhudade politiker eller den tuffaste högstadieläraren i stan. En och annan försteskötare skulle säkert med framgång och utan något som helst problem redan i 12 årsåldern kunnat leda vilken militärjunta som helst i någon sydamerikansk bananrepublik. Själv lyckades jag ta mig så pass högt upp i rankingen att jag kunde titulera mig ”tredjelärling”. Men så blev jag aldrig någon riktigt framgångsrik diktator heller.

Dessa skrittpass pågick i 30 minuter och kostade när jag startade min ryttarkarriär 2 kr. Hela ridskoleidén låg på den här tiden helt i sin linda på denna Ridskolepedagogik och organisation och administration  fullkomligt lyste med sin frånvaro.

För att få sin hett eftertraktade ”lektion”  tog man sig till ridhuset så tidigt som möjligt en lördag eller söndagsmorgon. Efter att hästarna letts ut i ridhuset av sina ”livvakter” och ställs upp på medellinjen gällde det att hålla sig väl framme när ridläraren för dagen, (militär och troligen straffkommenderad), plockade kronorna ur våra uppsträckta och ivrigt viftande händer. Hade jag tur så tog han just mina kronor varvid man sprang allt vad benen höll till den häst man helst ville rida så ingen annan hann före. Hade man mindre tur och alla andra hade längre armar och vassare armbågar så kunde det hända att man aldrig kom upp i sadeln den dagen och man fick besviket ta sig hem igen och hoppas på bättre tur nästa gång.

Här tillbringade jag många många timmar i min barndom.

Här i detta ridhus tillbringade jag många många timmar i min barndom.

Under den tid man red i dessa skrittpass (kan ha varit i flera år!)  så var man otroligt imponerad av de som blivit så duktiga att de fått avancera till travpass (för att inte tala av  de superövermänniskor som red i GALOPP-pass)Jag minns att man stod och tittade på dessa lektioner och längtade, längtade efter den dagen man skulle få lära sig trava, rida lätt och STYRA själv. Flera av mina kamrater hade redan fått byta upp sig vilket höjde deras status till oanade höjder och gjorde oss som inte hade gjort det gröna av avundsjuka. Det var ridläraren för dagen som avgjorde om man skulle flyttas upp eller inte och ni kan ju tänka er vilken lycka  man upplevde när den dagen efter evigheters suktande äntligen kom och man  stolt kunde titulera sig travpassryttare!

Trots ömmande rumpa, blåmärken på smalbenen och svidande skavsår på knäna så var denna halvtimme i veckan min barndoms absoluta höjdpunkt. Jag kan än idag komma ihåg blandningen av spänning, lite nervositet och lycka som mixades med glädjen över att få vistas bland dessa hästar. När jag tittar på bilden från det gamla ridhuset så kan jag känna den speciella doft av sågspån och hästar som bara fanns att hitta på min Ridskola och som är mycket svår att hitta någon annan stans på jorden.

Där och då startade mitt livslånga och djupa intresse för hästar och ridning, något som så småningom övergick från ren hobby till att bli mitt liv,  yrke och profession.  Mycket har hänt under dessa 58 år (!) men jag ska aldrig glömma känslan när jag för första gången satte mig upp på en bred halvblodsrygg och med stigläder snurrade (minst) 3 gånger andäktigt tog mina första skrittsteg i Norra Ridhuset på Gamla K4 i Umeå.

Så småningom fick jag ju också rida i en ”vanlig” sadel,  vilket onekligen blev ett lyft för både min ryttarkarriär och rumpa 🙂

När Right blev Wrong och Left blev Right

Yvonne och Ylva vintern 1976

För er som läste mitt förra inlägg om uppsittning så kan jag berätta en historia från min allra första tid som ridlärare.  Just vid detta tillfälle så var det meningen att jag skulle lära mina helt oerfarna elever den ädla konsten att sitta upp i sadeln på rätt sätt.

En av mina första hästar var ett halvblodssto vid namn Ylva. Ylva det var en mycket klok och förståndig häst, välriden, tålmodig och en väldigt bra läromästare.

När jag för för 40 år sedan startade min verksamhet så hade jag tre hästar, det var förutom Ylva,  ett varmblod och ett gotlandsruss. Detta betydde att när det kom till att lära de lite mer storvuxna ryttarna att rida så blev det att sitta upp på Ylvas breda och trygga rygg.

En del av dessa elever var män. Nu ska jag verkligen inte dra alla män över en kam men en del, (och synnerligen den jag nu ska berätta om), hade lite svårt att lyssna färdigt på sin unga och gröna ridlärare(= jag) när hon försökte ge instruktioner för hur en regelrätt uppsittning skulle gå till. Detta gällde för övrigt de flesta  andra instruktioner också jag försökte mig på att ge denne man.

Ylva var liksom jag skolad i den gamla skolan, dvs ALL uppsittning och hantering skulle ske från hästens vänstra sida och allt annat var helt omöjligt i hennes värld.

Så när hon började ana att denna rätt fullvuxna karl ämnade att ta sig upp på hennes rygg så gjorde hon sig lite extra beredd och tog ett rejält stöd i sina båda högerben. Med båda högerhovarna ordentligt jordade och med erfarna och starka muskler gjorde hon sig redo att ta emot sin ryttare upp på sin rygg.

Det var bara det att min ouppmärksamme elev helt hade missat det där med vänster sida och inte heller uppfattat att man skulle vänta på att ridfröken gav klartecken för uppsittning. Resolut hade han stoppat in sin vänstra fot i den högra stigbygeln och med ett ordentligt grepp i fram och bakvalv tog han ett kraftfullt tag för att dra sig upp i sadeln.

Vilket resulterade i att  stackars Ylva naturligtvis stöp som en fura rakt över sin tilltänkte ryttare.

Det gick bra för alla inblandade, ingen skadade sig. Ylva blev i och för sig med all rätt väldigt förorättad och undanbad sig å det bestämdaste att få denne ”ryttare” på ryggen igen. (Vilket kunde ordnas)

Denne lite för ivrige och något för ouppmärksamme ryttaren blev lite mindre ivrig och något mer uppmärksam efter den incidenten. Han fick sig en tankeställare som gjorde honom till en mycket mer ödmjuk elev och människa. Vilket naturligtvis inte höll i sig länge för 14 dagar senare återgick han föga oförväntat till sitt gamla vanliga överimpulsiva jag och köpte sig en egen häst.

Men det är en annan historia.

Ylvas åsikt var dock att den enda häst denne ryttare ens skulle vara i närheten av var denna:

 

Myter inom hästvärlden

kavalleriTrots att det runt om i världen bedrivs rätt mycket forskning om och kring hästar så lever många myter och rena felaktigheter kvar. Dessa myter är ofta baserade på gamla och omoderna kunskaper och sitter djupt rotade hos många hästägare.

Ta bara en sådan sak som varför man sitter upp på hästen från vänster sida.

På de allra flesta ridskolor runt om i Sverige så lär man alla elever att man ska sitta upp från ”rätt” sida. Rätt sida är lika med vänster sida. Om man sitter upp från höger sida så sitter man alltså upp på ”fel” sida. Om någon dristar sig till att fråga varför man sitter upp på vänster så kan svaren variera men många gånger vet inte ridfröken själv riktigt varför och hävdar därför oftast bestämt att ”det har man alltid gjort och därför gör vi så nu också! Punkt!”

För visst vet ni alla vid detta laget att man sitter upp från vänster sida därför att soldaterna för(mycket) länge sedan red med sabel (eller annat jämförbart stickvapen)? Och för att de flesta av dessa soldater var högerhänta och därmed bar sin sabel på sin vänstra sida för att  lätt kunna komma åt att ta dra upp den när den lede fi skulle sablas ner.

Så häng med nu! Soldaten stod därför på hästens vänstra sida, med ryggen mot hästens huvud, stoppade in tårna i stigbygeln, tog ett stadigt tag med vänsterhanden på framvalvet för att sedan  elegant och smidigt  svinga sig upp i sadeln. Utan att  sticka eller ens peta på sin häst med sabeln.

På detta sätt fick jag också lära mig att jag skulle sitta upp när jag för drygt 50 år sedan började min ryttarkarriär. Någon större hänsyn togs inte, (av den för dagen straffkommenderade militära ”ridläraren”), att den som skulle upp på den 155 cm höga hästen inte var en fullvuxen karl utan en liten 7-åring som knappt  var två äpplen hög (hade man haft en sabel så skulle den säkert varit mycket längre än jag) Jag har förträngt hur det egentligen gick till  så där från allra första början men på något sätt så tog man sig ju upp på hästryggen även om det troligtvis inte kunde räknas varken som smidigt och elegant.

Lite lättare blev det ju med tiden, med åren så växte ju benen och att sätta upp foten i stigbygeln innebar inte längre att man behövde utföra någon slags stående spagat med foten rakt upp ovanför huvudet. Det jag dock alltid har haft lite svårt att utföra är den eleganta svingen upp i sadeln. Mitt vänstra knä och fotled har alltid undrat över nödvändigheten att vid varje uppsittning få ledband, ligament och senfästen omvridna och uttöjda.  För att blidka mina protesterande leder så blev oftast resultatet att jag sågs utföra en slags enbent steppdans på höger fot  för att placera mig i en mer ergonomiskt tillåtande uppsittningsposition.

Sedan en lång tid tillbaka vet jag att det inte finns någon sida på hästen som är mer rätt än den andra, så mina elever får öva sig att sitta upp från både höger och vänster sida. Det är bra träning för ryttaren och det är också bra för hästens kropp att variera uppsittningssida. Och avsittningsida förstås!

FergusDessutom använder vi alltid uppsittningspall här på Sörgården, vilket troligen skulle få min gamle ridlärare på Strömsholm att spränga ett eller annat blodkärl om han hade kunnat se. På den tiden så ansåg man att kunde man inte sitta upp på korrekt sätt, dvs på vänster sida och från marken, så var ridkarriären slut och behövde man pall för att komma upp så var man antingen för gammal för att rida eller räknades som handikappad.

För att spara på hästarnas ryggar och skona ryttarnas leder så sitter vi dessutom upp i rörelseriktningen. Dvs vi står på pallen, har ryggen mot hästens bakdel, stoppar in adekvat fot i stigbygeln (för att inte få fel utsikt efter uppsittning) båda händerna på framvalvet och svingar därefter vi oss (med viss variation) graciöst upp i sadeln.

Detta fungerar ypperligt för samtliga inblandade.

Såvida du inte är på väg ut i strid förståsarmébritish-kavalleri-21594758

Yvonnes hemgjorda insektsmedel – Receptet


Sommar! En härlig tid med långa lediga dagar, sol, värme och saftiga gröna beteshagar med glada hästar.

OCH dessvärre insekter!

Oavsett var i vårt avlånga land en befinner sig så finns de där. Ohyra i alla möjliga former och storlekar som irriterar, sticks och t o m skadar våra hästar. Under sommarhalvåret känns vår kamp mot flugor, mygg, knott, bromsar, fästingar både ojämn och oändlig, för att inte tala om kostsam!

Ute i handeln finns massor av olika insektsmedel, flugtäcken, flughuvor, salvor etc, etc att välja på och jag är nog inte den enda som stått och läst på flaskor och burkar, klämt och känt på täcken och undrat vad man ska lägga sina surt förvärvade slantar på.

De insektsmedel som finns att köpa har enligt mig en mycket varierade effekt, oftast betydligt mindre än vad reklamen utlovar iallafall (jag har faktiskt testat de flesta) och/eller så giftiga och skadliga för miljön att man blir mörkrädd bara av att läsa varningstexten. Det de har gemensamt är att de är väldigt dyra och inte heller så dryga vilket gör att det blir otroligt kostsamt så har man ett antal hästar i hagen blir man snabbt ruinerad enbart på att köpa flugmedel och myggspray.

Jag har därför i alla tider kokat och tillverkat eget insektsmedel. Dels för att hålla nere kostnaden men också för att mina ridlägerelever skulle kunna borsta och pussa på sina fyrbenta älsklingar utan att bli förgiftade.

Jag har testat och provat mig fram under många år och det jag kommit fram till tycker jag fungerar riktigt bra. Åtminstone så har de norrländska lokala Sörgårdsflygfäna respekt för mitt ”Hemkörda” och då kostnaden är en bråkdel av de dyrbara flaskor inköpta i våra hästshoppar så kan man generöst slösa och spreja så ofta och mycket man vill. Vi har hittills varit relativt förskonade från fästingar men hästägare i områden där de finns gott om dessa äckliga kryp vittnar om att de helt klart sett att den hemkokade insektsmedelsvarianten inte enbart är effektiv mot flygfän utan också håller nere fästingangreppen.

Kombinera gärna med Sörgårdens Supersommarsalva som du också lätt kan tillverka själv.

Här är receptet för den som vill testa:

Sörgårdens bästa insektsmedel

(använd en gammal  panna/kastrull som du inte är rädd om)

1 liter vatten kokas upp tillsammans med 1 dl torkad timjan och 1 dl torkad rosmarin.

Blanda i 1 tsk beckolja innan det svalnat. Blanda väl.

Låt allt svalna helt och sila sedan noggrant genom en nylonstrumpa(om du vill kunna använda sprayflaska) och häll därefter upp i flaska, använd tratt. OBS! Spara de avsilade örterna, jag brukar använda samma åtminstone ett par tre gånger. Fyll bara på med mer vatten och lite extra timjan och rosmarin. (jag brukar lägga i ung 0,5-1 dl mer)

Jag återanvände Ultrashields flaskor (nåt ska man ju ha dom till) använd annars glasflaskor med ordentlig skruvkork för att inte de eteriska oljorna ska ”smita” vilket snabbt händer i plastflaskor.

Fyll inte upp flaskan helt.

Tillsätt sedan 1 dl äppelcidervinäger och 0,5 dl ättika (12 %).

Droppa i eteriska oljor ca 8-10 droppar av varje

Jag använder mig av:

Citrongräs, citronella, kryddnejlika, pepparmynta, lavendel, eucalyptus och cederträ.

Alla oljor behövs inte men citrongräs eller citronella samt lavendel och kryddnejlika bör ingå.

När bromsarna kommer tillsätter jag också bittermandelolja ca 1- 2 tsk.

Skaka ordentligt innan du sprejar på hästen.

Ingredienserna införskaffas på följande platser:

Torkade kryddorna kan köpas i matvaruaffären, stormarknader, marknader etc.

Ättika och äppelcidervinäger köper du också i livsmedelsaffären.

Bittermedelolja finns att köpa av de som säljer biodlingsredskap. Hittar du ingen så går det i nödfall även att använda den som finns i livsmedelsbutikerna. Inte riktigt lika bra men funkar.

Eteriska oljor köper jag oftast hos Opella  eller hos  Kosmetikkompaniet  som båda har mycket bra priser. Snabb leverans och bra service på båda ställena.

Beckolja beställer jag hos Wilmas Naturprodukter  Kontakta dom om du vill köpa större flaska.

Förvara svalt i glasflaskor med ordentlig skruvkork. Om du vill spraya på ditt insektsmedel så häll upp det du kommer att använda under 1-2 dagar i en bra sprayflaska med bra munstycke. Jag rekommenderar Granngårdens egna sprayflaskor, de håller bra trots att det finns beckolja i vätskan.

Lycka till med din egen tillverkning av insektsmedel! Hoppas att mitt recept ska vara dina hästar till nytta och hjälp!

Som  tack vill jag enbart ha en positiv tanke skickad via universum  🙂

OBS! Det kan finnas hästar som är extremt känsliga och kan reagera på en eller flera av ingredienserna i insektsmedlet så testa för säkerhetsskull först på ett mindre område innan du sprayar hela din häst.