Alla har vi varit små. Till och med jag!

Jag red på ridskola när jag var liten.

Det här var på tidigt 60-tal och på den tiden var jag verkligen liten. Jätteliten!

På Ridskolan fanns bara stooora halvblodshästar runt 155-170 i mkh så att påstå att jag red kanske är att ta i lite. Men jag satt i alla fall på en hästrygg och trodde säkert att jag red.

Året var 1963 , jag var 7 år, smal som en sticka och vägde inte många kilon. Hästarna på Ridskolan var samtliga utrustade med manskapssadlar där sittytan var generöst tilltagen för att passa stora och breda beväringsrumpor. Alla som någon gång suttit i en manskapssadel vet att det enda man i princip kan säga om den i någorlunda positiva ordalag är att den i de allra flesta fall åtminstone passade hästen

Manskapssadel

Och att det fanns ett rejält framvalv att klamra sig fast vid när det var dags att lära sig den hisnande hastigheten trav.

Om man säger som så, lättridning var inget man lärde sig för att man hade taktkänsla, det var ren och skär överlevnadsinstinkt. Åtminstone var det så för mig!

Dessa manskapssadlar var begåvade med stigläder med spännen grova och kraftiga nog för att klara vikten från en mellanstor elefant.  Det var inte enbart sittytan som var generöst tilltagna även stigbyglarna på dessa sadlar var för en liten barnfot enorma,  stora tillräckligt för att enkelt trä över foten och ända långt upp på låren.

Snacka om säkerhetsutrustning, ingen risk att man ramlade i backen om olyckan skulle vara framme.

Med foten stadigt genom stigbygeln så var det ändå dryga metern kvar till backen där man hängde upp och ner. Möjligtvis nådde håret ner (om man hade hyfsat långt hår) eftersom att man i det läget troligast var barhuvad. Ridhjälmen man stolt tog på sig vid början av varje ridpass låg vid det här laget sedan länge i sågspånet då den var det första, utan undantag, som flög av vid minsta obalans. För att underlätta detta brydde man sig mycket sällan om att fästa ridhjälmens gummiband under hakan.Ridhjälm Wahlströms

Jag har inget minne av vilka kläder och skor man i övrigt hade på sig men troligtvis bar jag byxor med rejäla och kraftiga innersömmar. För minnet av de blödande skavsåren på insida lår och knän sitter fortfarande kvar mycket djupt i själen.

Nu går jag i och för sig händelserna i förväg, det dröjde ju faktiskt rätt länge innan man fick chansen att utöva något på hästryggen som kunde få den mest obalanserade att ramla av. Lektionerna man red från början kallades, om jag kommer ihåg rätt, skrittpass. Och det var precis vad det var. Man red i skritt med en ledare (oftast marginellt större än en själv) som med ett stadigt tag i båda tyglarna tog hästen runt, runt i ridhuset och på ett mer eller mindre skickligt sätt såg till att avstånd hölls, ridvägar reds och halter gjordes.

Denna ledare agerade för övrigt oftast hästens livvakt och såg på ett mycket kraftfullt sett till att inte någon annan än hon, och på nåder, den ryttare som för tillfället åkte med i sadeln, hade någon som helst tillträde till den. Dessa tjejer kunde vara förste, andre, tredje eller möjligtvis fjärde skötare på denna älsklingshäst och fick på ridskolan en naturlig skolning för att bli framtidens mest armbågsvassaste företagsledare, mest tjockhudade politiker eller den tuffaste högstadieläraren i stan. En och annan försteskötare skulle säkert med framgång och utan något som helst problem redan i 12 årsåldern kunnat leda vilken militärjunta som helst i någon sydamerikansk bananrepublik. Själv lyckades jag ta mig så pass högt upp i rankingen att jag kunde titulera mig ”tredjelärling”. Men så blev jag aldrig någon riktigt framgångsrik diktator heller.

Dessa skrittpass pågick i 30 minuter och kostade när jag startade min ryttarkarriär 2 kr. Hela ridskoleidén låg på den här tiden helt i sin linda på denna Ridskolepedagogik och organisation och administration  fullkomligt lyste med sin frånvaro.

För att få sin hett eftertraktade ”lektion”  tog man sig till ridhuset så tidigt som möjligt en lördag eller söndagsmorgon. Efter att hästarna letts ut i ridhuset av sina ”livvakter” och ställs upp på medellinjen gällde det att hålla sig väl framme när ridläraren för dagen, (militär och troligen straffkommenderad), plockade kronorna ur våra uppsträckta och ivrigt viftande händer. Hade jag tur så tog han just mina kronor varvid man sprang allt vad benen höll till den häst man helst ville rida så ingen annan hann före. Hade man mindre tur och alla andra hade längre armar och vassare armbågar så kunde det hända att man aldrig kom upp i sadeln den dagen och man fick besviket ta sig hem igen och hoppas på bättre tur nästa gång.

Här tillbringade jag många många timmar i min barndom.

Här i detta ridhus tillbringade jag många många timmar i min barndom.

Under den tid man red i dessa skrittpass (kan ha varit i flera år!)  så var man otroligt imponerad av de som blivit så duktiga att de fått avancera till travpass (för att inte tala av  de superövermänniskor som red i GALOPP-pass)Jag minns att man stod och tittade på dessa lektioner och längtade, längtade efter den dagen man skulle få lära sig trava, rida lätt och STYRA själv. Flera av mina kamrater hade redan fått byta upp sig vilket höjde deras status till oanade höjder och gjorde oss som inte hade gjort det gröna av avundsjuka. Det var ridläraren för dagen som avgjorde om man skulle flyttas upp eller inte och ni kan ju tänka er vilken lycka  man upplevde när den dagen efter evigheters suktande äntligen kom och man  stolt kunde titulera sig travpassryttare!

Trots ömmande rumpa, blåmärken på smalbenen och svidande skavsår på knäna så var denna halvtimme i veckan min barndoms absoluta höjdpunkt. Jag kan än idag komma ihåg blandningen av spänning, lite nervositet och lycka som mixades med glädjen över att få vistas bland dessa hästar. När jag tittar på bilden från det gamla ridhuset så kan jag känna den speciella doft av sågspån och hästar som bara fanns att hitta på min Ridskola och som är mycket svår att hitta någon annan stans på jorden.

Där och då startade mitt livslånga och djupa intresse för hästar och ridning, något som så småningom övergick från ren hobby till att bli mitt liv,  yrke och profession.  Mycket har hänt under dessa 58 år (!) men jag ska aldrig glömma känslan när jag för första gången satte mig upp på en bred halvblodsrygg och med stigläder snurrade (minst) 3 gånger andäktigt tog mina första skrittsteg i Norra Ridhuset på Gamla K4 i Umeå.

Så småningom fick jag ju också rida i en ”vanlig” sadel,  vilket onekligen blev ett lyft för både min ryttarkarriär och rumpa 🙂

NUstart 2021


Idag är första dagen av resten av mitt liv och det firar jag med att starta upp min blogg igen!

Nästan samma men NU med det otroligt passande domännamnet .nu

NU hittar ni mig och min blogg på http://www.yvonnelarsson.nu och jag hoppas att både gamla och nya läsare ska hitta mina inlägg.

Som vanligt skriver jag mestadels enbart för att jag gillar att skriva men det är ju kul om någon läser det också(när man ändå gör sig lite besvär att fatta hur allt funkar då jag glömt det mesta och dessutom inte hängt med i alla smarta och säkert fantastiska uppdateringar sedan jag sist skrev ngt här på wp) så varmt välkommen att skriva kommentarer, dela om ni vill och komma med förslag på vad ni vill läsa om.

Den gamla bloggen kommer så småningom att stängas ner men alla inlägg finns ju kvar så är det något ni gärna vill att jag återpublicerar så är det bara att hojta till 🙂

Jag finns förstås också på fb och Instagram så varmt välkommen att följa mig den som vill 🙂

Välkommen till mitt liv!

Hej och välkommen till min blogg!

Här kommer den som vill få ta del av det som rör sig i mitt huvud och mina åsikter vad det gäller hästar och dagens hästhållning. Jag kommer att skriva om nyheter i hästvärlden, framförallt när det gäller forskningsrapporter och studier om hästens olika beteenden och behov.

Det kommer även att finnas underrubriker för Equine Touch/Hästhälsa, Örter, Centrerad Ridning samt för Kommunikations och Kontaktövningar.

Jag kommer även att teckna ner och publicera minnen, historier och anekdoter från mitt liv som hästägare, ridlärare, ridskoleägare, hästtränare och hästbehandlare under rubriken Hästminnet. Det har ju hunnit hända rätt mycket i mitt hästliv sedan jag som sjuåring lyckades smita in på Gamla K4 och få min första kontakt med det underbara djur som sedan följt mig genom livet. Allt nedtecknat ur mitt kanske något dåliga minne men jag har många minnesvärda, intressanta, roliga saker och en del mindre roliga och kanske till och med sorgliga händelser som jag gärna delar med mig av.

Och naturligtvis kommer jag att dela med mig om vad som händer i min vardag, stort som smått.

Jag hoppas att du som läser bloggen ska ha glädje och nytta av den, kanske till och med få någon ny lärdom, kunskap eller insikt som kan vara dig och din häst till gagn.  Eller bara skratta eller gråta lite åt mina historier.

Alla kan ju inte tycka eller göra likadant, det finns egentligen inga rätt eller fel, inte ens i hästvärlden. Så länge vi inte skadar någon annan med vårt sätt att vara eller agera så är det upp till var och en att hitta sin väg här i livet. Det viktiga är att vi inte stannar av och stagnerar, vi lär oss nya saker hela livet, ända tills vi dör. Det gäller att ta tillvara på alla tillfällen att lära av varandra, att vara nyfiken, ifrågasättande och på ett tolerant och generöst sätt ta emot och samtidigt även kunna ge av det vi kan och vet. En gammal sanning är att kunskap aldrig är tung att bära. Och en annan sanning är att det hästar respekterar mest är kunskap!IMG_7094