I vår familj startar alltid julstressen med att hitta Granen! Den med stort G!
Inget annat duger då jag är uppvuxen med en far som i många,många år sålde och levererade julgranar till åtminstone halva Umeås befolkning. I och för sig var han en driven försäljare och skulle med största säkerhet gjort snöbollar till en storsäljare på Nordpolen om han bara fått chansen. Det var nog många som i ärlighetens namn kom hem med granar som inte direkt såg ut som om de var tagna ur Kalles jul precis. Hans främsta säljargument var att ”allt blir snyggt med glitter på” och då folk gillade att handla julgran av farsan så kom de ändå troget tillbaka år efter år och köpte granar som hade (minst) 2 baksidor.
I mitt föräldrahem hade vi naturligtvis (om morsan hann med) den snyggaste gran en kunde föreställa sig men de flesta år (när morsan som vanligt inte hann vara med) fick vi ta den sista stackars ynkliga och sorgliga ursäkt till julgran som ensam och nedtrampad fanns kvar när julgransförsäljningen avslutades sent dagen före dopparedagen.
Men för att återgå till nutid och vår ständigt återkommande årliga granångest.
Det inte den riktiga julgranen vi söker nu utan det är den som ska stå utomhus från första advent och lysa upp i vintermörkret. Ni vet, den där som antingen blåser bort, snöar över eller får grenarna knäckta när blötsnön övergår till tonvis med isbark. Att vi ens bryr oss om hur den initialt ser ut är något av en gåta men en anledning (förutom lathet) kan vara att den enligt någon outgrundlig tradition troligtvis kommer att stå kvar till framåt midsommar. Då först brukar den kläs av, tas ner och slängas in i någon av våra rasthagar där hästarna njutningsfyllt tuggar i sig den lilla julstämning som eventuellt kan finnas kvar.
Jag menar, eftersom att det är förhållandevis lite folk på vår gård under vintern så är det ju kul om den är snygg även när verksamheten startar i april.
Vilken gran som helst skulle ju egentligen duga. Eller i princip vilket träd som helst. Eller varför inte sätta ljusen i syrenen som ändå står där utanför huset?
Men nejdå, djupt tyngda av vår starka traditioner och en med en rent märklig förmåga att glömma föregående års mödosamma strapatser i vår Sörgårdsskog så kommer vi, antingen i underkylt regn och/eller plumsande i ett par dm blötsnö, kämpa oss genom snårig och obanad terräng.
Idén att leta gran i god tid under en säsong när det är torrt, varmt och lättsamt härligt att gå i skogen stannar alltid just på idéstadiet och händer aldrig någonsin på riktigt. Av Tradition väntar vi alltid till när det absolut inte går att skjuta upp granletandet längre och av samma långt gående Tradition så är det aldrig heller bra väder när vi ska leta gran.
Aldrig!
När så mitt stackars protesopererade högerknä efter ett antal timmars slit till sist hotar med att säga upp sig och kräver kaffe och kaka som kompensation så brukar det sluta med att vi tar den gran vi tittade på först.
Den som står precis vid stigen, 5 minuters enkel promenad hemifrån och som absolut inte dög på vår väg ut på julgransexpeditionen men nu, några timmar senare, framstår som riktigt, riktigt acceptabel.
Det vill säga hyfsat snygg, hyfsat tät, hyfsat grön och ganska rak. Det KAN i och för sig bero på den skymning som alltid infinner sig när vi är ute och letar gran. Precis som nederbörd.
Men som farsan skulle ha sagt, med lite glitter i grenarna så blir den ändå snygg!
Snart är det dessutom dags för oss att ge oss ut för att hitta den RIKTIGA granen också vilket gör att allt kommer att upprepas minst en gång till.
Och till sist! Den som kommer med förslag på fuskalternativ som plastgran eller inköp av odlad kungsgran, båda lättsamt hittade i närmaste stad kommer att mötas av största oförståelse. Traditioner är till för att följas även om det ibland innebär skoskav, utmattning, blodvite och träningsvärk.
Yvonne Larsson 