Myter inom hästvärlden

kavalleriTrots att det runt om i världen bedrivs rätt mycket forskning om och kring hästar så lever många myter och rena felaktigheter kvar. Dessa myter är ofta baserade på gamla och omoderna kunskaper och sitter djupt rotade hos många hästägare.

Ta bara en sådan sak som varför man sitter upp på hästen från vänster sida.

På de allra flesta ridskolor runt om i Sverige så lär man alla elever att man ska sitta upp från ”rätt” sida. Rätt sida är lika med vänster sida. Om man sitter upp från höger sida så sitter man alltså upp på ”fel” sida. Om någon dristar sig till att fråga varför man sitter upp på vänster så kan svaren variera men många gånger vet inte ridfröken själv riktigt varför och hävdar därför oftast bestämt att ”det har man alltid gjort och därför gör vi så nu också! Punkt!”

För visst vet ni alla vid detta laget att man sitter upp från vänster sida därför att soldaterna för(mycket) länge sedan red med sabel (eller annat jämförbart stickvapen)? Och för att de flesta av dessa soldater var högerhänta och därmed bar sin sabel på sin vänstra sida för att  lätt kunna komma åt att ta dra upp den när den lede fi skulle sablas ner.

Så häng med nu! Soldaten stod därför på hästens vänstra sida, med ryggen mot hästens huvud, stoppade in tårna i stigbygeln, tog ett stadigt tag med vänsterhanden på framvalvet för att sedan  elegant och smidigt  svinga sig upp i sadeln. Utan att  sticka eller ens peta på sin häst med sabeln.

På detta sätt fick jag också lära mig att jag skulle sitta upp när jag för drygt 50 år sedan började min ryttarkarriär. Någon större hänsyn togs inte, (av den för dagen straffkommenderade militära ”ridläraren”), att den som skulle upp på den 155 cm höga hästen inte var en fullvuxen karl utan en liten 7-åring som knappt  var två äpplen hög (hade man haft en sabel så skulle den säkert varit mycket längre än jag) Jag har förträngt hur det egentligen gick till  så där från allra första början men på något sätt så tog man sig ju upp på hästryggen även om det troligtvis inte kunde räknas varken som smidigt och elegant.

Lite lättare blev det ju med tiden, med åren så växte ju benen och att sätta upp foten i stigbygeln innebar inte längre att man behövde utföra någon slags stående spagat med foten rakt upp ovanför huvudet. Det jag dock alltid har haft lite svårt att utföra är den eleganta svingen upp i sadeln. Mitt vänstra knä och fotled har alltid undrat över nödvändigheten att vid varje uppsittning få ledband, ligament och senfästen omvridna och uttöjda.  För att blidka mina protesterande leder så blev oftast resultatet att jag sågs utföra en slags enbent steppdans på höger fot  för att placera mig i en mer ergonomiskt tillåtande uppsittningsposition.

Sedan en lång tid tillbaka vet jag att det inte finns någon sida på hästen som är mer rätt än den andra, så mina elever får öva sig att sitta upp från både höger och vänster sida. Det är bra träning för ryttaren och det är också bra för hästens kropp att variera uppsittningssida. Och avsittningsida förstås!

FergusDessutom använder vi alltid uppsittningspall här på Sörgården, vilket troligen skulle få min gamle ridlärare på Strömsholm att spränga ett eller annat blodkärl om han hade kunnat se. På den tiden så ansåg man att kunde man inte sitta upp på korrekt sätt, dvs på vänster sida och från marken, så var ridkarriären slut och behövde man pall för att komma upp så var man antingen för gammal för att rida eller räknades som handikappad.

För att spara på hästarnas ryggar och skona ryttarnas leder så sitter vi dessutom upp i rörelseriktningen. Dvs vi står på pallen, har ryggen mot hästens bakdel, stoppar in adekvat fot i stigbygeln (för att inte få fel utsikt efter uppsittning) båda händerna på framvalvet och svingar därefter vi oss (med viss variation) graciöst upp i sadeln.

Detta fungerar ypperligt för samtliga inblandade.

Såvida du inte är på väg ut i strid förståsarmébritish-kavalleri-21594758

Equine Touch, vad är det? Del 1

Foto Karin Engman
Foto Karin Engman

Som många av er kanske redan vet så brinner jag för att öka hästars välbefinnande och mående på alla plan. Det är viktigt att kunna se hela hästen och förstå att oförmåga och ovilja hos hästen oftare beror på smärta och stelhet än att hästen är sur, envis eller omöjlig. Precis som hos människor hänger hästens psyke och fysik intimt ihop och det är ju ingen nyhet att psykisk spänning och stress orsakar kroppsliga smärtor och besvär (och vise versa).

Jag har genom åren aktivt sökt studerat en mängd olika sätt och metoder att behandla hästens kroppsliga och mentala bekymmer. Vissa kroppsterapier har intresserat mig mer än andra och då har jag utbildat mig och även i perioder praktiserat detta. För ett antal år sedan kom jag i kontakt med Equine Touch, ET och fastnade direkt när jag med egna ögon fick se vilken otroligt kraftfull effekt det har på hästar. Efter att mer eller mindre helt fokusera på den behandlingsformen och har jag inte ett ögonblick ångrat att jag bestämde mig för att fördjupa mig i just ET.

DiplomNumera är jag sedan ett antal år tillbaka Diplomerad Equine Touchterapeut och trots att jag träffar och behandlar många hästar varje år så slutar jag aldrig fascineras över hur mycket ET påverkar och inverkar positivt på hästars fysiska och psykiska hälsa.

Equine Touch är en helt manuellt utförd terapiteknik vilket innebär att man inte utför några manipulationer eller justeringar av skelettet.  Det gör att i princip alla hästar uppfattar behandlingen som mycket behaglig och därför väldigt lätt tar den till sig.

Foto och Copyright: Stig Nilsson
Foto och Copyright: Stig Nilsson

Själva tekniken innefattar helt unika vibrationsframkallande grepp som görs på den mjuka vävnaden, dvs. muskler, senor och bindväv över hela hästens kropp. För en oinvigd så kan själva behandlingen se väldigt enkel och simpel ut att ge men faktum är att det krävs mycket träning för att med både fokus och känsla kunna göra greppen korrekt.  Rätt utförd skapar ET en djup avslappning i hästens kropp vilket balanserar och möjliggör läkning av många typer av skador. ET hjälper till att lindra smärta, öka cirkulation i blod och lymfsystem och signalerar till kroppen att skapa genomströmning i trötta, ansträngda och skadade eller atrofierade muskler. Via fascia adresseras även djupt liggande muskulatur, leder/skelett samt inre organ vilket betyder att hela hästen behandlas.

Som ET terapeut träffar jag hästar med vitt skilda problem, allt från oren gång, onda ryggar, stelhet, snedhet, till skador av varierande slag. Det kan också vara efter sjukdom (t.ex. fång, kolik mm) för att påskynda återhämtning och förebygga återfall. ET är också ofta en viktig komponent när jag arbetar med problemlösningar, t.ex. vid beteendeförändringar/störningar, problem vid lastning, ridning, körning eller annan hantering. Många hästar behandlar jag i förebyggande syfte när ägarna, ofta med jämna intervaller, vill ha kontroll på hästens hälsostatus. Det kan även vara före och efter olika kraftprestationer, tävlingar mm.

Foto och Copyright Stig Nilsson
Foto och Copyright Stig Nilsson

Att enbart arbeta manuellt ser jag som en stor fördel då jag via mina händer får mycket viktig information om var hästen har sina problemområden. Det är också lättare att utföra behandlingen med exakt det tryck och beröring som hästen just för tillfället behöver och klarar av.

Många undrar hur det går till rent konkret när jag ger en häst behandling och då det inte är helt enkelt att med några få ord beskriva ET så ska jag i nästa del, genom ord och bild göra ett försök att visa och förklara hur det går till.

Läs mer här:  Equine Touch. Vad är det? Del 2

Equine Touch. Vad är det? Del 2

Hand ETFörutom på vilket sätt Equine Touch fungerar och för vilka tillstånd hos hästen det är lämpligt att ge den ET(läs gärna Del 1) så undrar många hur det går till rent praktiskt när jag kommer till en häst för en ET behandling.

Eftersom alla hästar är olika och varje behandlingstillfälle kan skilja sig åt på många olika sätt är det är inte helt enkelt att med några få ord beskriva ET.  Även om grunderna i en ET session alltid är desamma så är det viktigt att jag som terapeut kan läsa av och tolka hästens fysik och psyke på ett korrekt sätt för att kunna ge hästen det den behöver. Det av stor vikt att vara lyhörd och respektera hästens integritet och personlighet så att den kan känna förtroende för mig och kan lita på min avsikt att hjälpa den.  Det går inte att tvinga sig på hästen utan det är alltid hästen som avgör hur mycket och ofta den kan ta emot behandlingen. Ingen ETsession blir därför aldrig riktigt likadan som någon annan men jag ska ändå i nedanstående inlägg försöka beskriva hur det vanligtvis går till när jag träffar en häst vid det första behandlingstillfället.

journalskrivning
Journalskrivning.
Foto och copyright Stig Nilsson

* Den häst som ska behandlas träffar jag helst i det stall där den bor. Jag upplever dock att de flesta hästar har mycket lättare att slappna av och ta emot ET i sin invanda hemmiljö, naturligtvis under förutsättning att det är ett harmoniskt stall samt en lugn och stressfri tidpunkt på dygnet.

* Hästägaren får beskriva så noggrant som möjligt hur den upplever hästen och dess problem. Jag ställer en mängd frågor om hästens träning, utrustning, utfodring och ev tillskott, när den blev skodd eller verkad sist och om/när tänderna blev kollade etc. Det är också bra för mig att få information om hästens ev. skade/sjukdomshistorik, fått veterinärvård och/eller om den träffat andra terapeuter för behandlingar och vilka resultat det i sådana fall gav . Allt samt resultat från palpering och behandling förs ner i hästens journal.

* Viktigt att nämna är att jag även ofta åker till hästar vars ägare/tränare i första hand vill få en uppfattning om sin hästs hälsostatus och då jag går igenom och behandlar hästen enbart i förebyggande syfte.

Ben och leder kontrolleras. Foto och Copyright Stig Nilsson
Ben och leder kontrolleras. Foto och Copyright Stig Nilsson

* Hästens ben,  leder och benställning kontrolleras. Jag känner på rörlighet, senor och ligament och letar efter ev gallor, ömhet, värme eller svullnader samt noterar hur hästen helst har sina hovar placerade.

Foto och Copyright Stig Nilsson
Foto och Copyright Stig Nilsson

Bakhov. Foto och copyright Stig Nilsson
Bakhov. Foto och copyright Stig Nilsson

* Hovarna kontrolleras alltid noggrant då avvikelser i form, nötning, vinklar etc. säger mig mycket vilka spänningar och problem hästen kan ha i övriga kroppen. Hornkvalitet och hovränder avslöjar bl.a. hur hästen mår invändigt och hur matsmältning och utrensningsorgan fungerar.

Huvudet palperas. Foto och Copyright Stig Nilsson
Huvudet palperas. Foto och Copyright Stig Nilsson

* Huvudet palperas där ömhet eller smärtreaktion ofta kan tyda på mun/tandproblem.

Munstatus kontrolleras. Foto och copyright Stig Nilsson
Munstatus kontrolleras. Foto och copyright Stig Nilsson

Jag tittar efter över eller underbett, kontrollerar slemhinnor samt om den luktar normalt i munnen.

Hela kroppen palperas. Foto och copyright Stig Nilsson
Hela kroppen palperas. Foto och copyright Stig Nilsson

Rörlighet i bl.a hals  kontrolleras. Foto och copyright Stig Nilsson
Rörlighet i bl.a hals kontrolleras. Foto och copyright Stig Nilsson

* Hela kroppen palperas och kontrolleras. Hud, muskeltonus, värme, kyla, stelhet etc. noteras. Rörlighet i hals, bogar, rygg och bakdel kontrolleras för att hitta ev låsningar och rörelsebegränsningar.

Hästens kroppshalvor jämförs. Foto och copyright Stig Nilsson
Hästens kroppshalvor jämförs. Foto och copyright Stig Nilsson

Koll av bogar
Kroppshalvor jämförs. Foto och copyright Stig Nilsson

* Hästens kroppshalvor jämförs för att hitta ev olikheter och osymmetri i bäcken, bogar muskeluppbyggnad, etc.

* Om möjligt ser jag gärna hästen i rörelse i skritt och trav för att kunna se om den ev. har någon hälta, rörelsestörning eller på annat sätt rör sig stelt/snett eller osymmetriskt.

ET på bakdel. Foto och copyright Stig Nilsson
ET på bakdel. Foto och copyright Stig Nilsson

ET på bakdel
ET på bakdel

ET på framdel. Foto och copyright Stig Nilsson
ET på framdel. Foto och copyright Stig Nilsson

ET på framdel. Foto och copyright Stig Nilsson
ET på framdel. Foto och copyright Stig Nilsson

ET rygg. Foto och copyright Stig Nilsson
ET rygg. Foto och copyright Stig Nilsson

* Efter den noggranna undersökningen inleds själva behandlingen. Equine Touch innebär alltid att hela hästen behandlas och rent generellt börjar jag med hästens bakdel och för att sedan ta framdel och till sist rygg. Hästen ges alltid tid att processa det som händer i kroppen under sessionen, vilket kan ta olika lång tid och kan se väldigt olika ut från häst till häst .

Hästen processar under en ET session. Foto och copyright Stig Nilsson
Hästen processar under en ET session. Foto och copyright Stig Nilsson

De vanligaste reaktionerna är att hästen gäspar, tuggar eller skakar på sig. Många hamnar i en djup avslappning och blir inåtvända innan de efter en stund ”vaknar till” och behandlingen kan fortsätta. Väldigt ofta blir de otroligt intresserade av mina händer och undersöker dessa noggrant.

* Efter att ha gett den behandling som innefattar hela hästen så fortsätter jag med procedurer riktade till de specifika problemområden jag hittat under grundbehandlingen. Det kan vara en eller flera procedurer, det är alltid hästen som avgör hur mycket den för tillfället kan ta emot.

Hästen bör få stå så fritt som möjligt under en ET behandling. Foto och copyright Stig Nilsson
Hästen bör få stå så fritt som möjligt under en ET behandling. Foto och copyright Stig Nilsson

* Under hela sessionen bör hästen antingen stå helt lös eller hållas i grimma och grimskaft. Hästägaren får instruktioner att inte klappa eller prata med hästen. Jag ser gärna att det är lugnt i stallet med så få störningsmoment som möjligt. Det är också viktigt att hästen är torr, ren och mätt för att behandlingen ska bli så framgångsrik som möjligt.

Efter en ET behandling ska hästen få ta det lugnt, helst i 24 timmar. För att inte ”sudda ut” effekten av ET är det bra om hästen inte borstas eller på annat sätt vidrörs direkt efter behandlingen. Om den kan den vara utan täcke är det jättebra.

Hästen brukar ofta bli kissnödig och törstig efter en behandling varför det är bra om den kan få gå in i sin box en stund. Jag rekommenderar också att hästen om möjligt får en liten promenad 10-15 min vid hand så snart som möjligt efter behandlingen.

Foto och copyright Stig Nilsson
Foto och copyright Stig Nilsson

Beroende på hästens hälsostatus och problematik så ger jag råd om hästens fortsatta rehabilitering och träning. Det kan t.ex. vara stretching, gymnastik och styrkeövningar och om det kan vara nödvändigt med förändringar i utfodring, utrustning och/eller hovvård etc.  Ibland kan även veterinärvård vara nödvändigt. Vanligtvis bokas även hästen in för minst ett par återbesök med ca 3-7 dagars mellanrum. Att behandla hästen en gång är bättre än ingen men för att få en varaktig och helst permanent förbättring av hästens hälsostatus så behövs att behandlingen upprepas. Efter de första behandlingarna kan intervallerna mellan behandlingarna oftast glesas ut och jag träffar därefter hästen vid behov och/eller i förebyggande syfte.

Equine Touch är inte någon ”quick fix” metod som på något magiskt sätt kan trolla bort hästens åkommor och problem utan det är behandlingens unika sätt att verka på kroppen som skapar förutsättning för läkning. Hästar kan reagera väldigt olika på en ET-behandling, en del blir mycket piggare, en del kan tvärtom bli lite trötta och kanske griniga några dagar efter.  Ofta förekommer en sk ”värstförbättring” speciellt om hästen har mer kroniska och långvariga problem. Detta är inget negativt utan jag brukar förklara denna process som en positiv och nödvändig läkekris som hjälper hästen att läka skador och sjukdomar i den takt som den klarar just för tillfället.  Till exempel så behöver en häst som gått med långvariga spänningar i kroppen få möjlighet att vänja sig vid sin ”nya” kropp så att nerver, muskler och leder hinner med att stabilisera sig.

Practitioner Curved JPGSlutligen, jag träffar för varje år allt fler hästar för ETbehandlingar och antalet bokningar ökar stadigt i takt med att hästägare får upp ögonen för denna mjuka, behagliga men samtidigt effektiva behandlingsform. Om du tycker att Equine Touch verkar intressant och tror att det kan vara något som hjälper din häst till en bättre hälsa så är du varmt välkommen att kontakta mig för frågor och ev bokning. Jag nås på telefon 090-21142, 070-348 46 45 eller så kan du maila [email protected].

Min vän Lonius

Min första häst Lonius. Amerikansk varmblodstravare f. 71
Min första häst Lonius. Amerikansk varmblodstravare f. 71

Precis som de allra flesta hästtokiga tjejer så var min allra högsta önskan när jag var liten att jag skulle få en alldeles egen häst! Under hela min uppväxt läste jag alla flickböcker som fanns och drömde mig bort till en värld där hästar räddades ur dramatiska stallbränder, från fasansfulla hästhandlaröden eller ur osympatiska och dryga rikemansdöttrars välmanikyrerade och hårdhänta händer. I denna rika fantasivärld var det alltid jag som var den lilla hjältinnan som efter diverse äventyr och vedermödor till sist fick sin älsklingshäst och som sedan, (naturligtvis mot alla odds), vann ära, respekt och alla rosetter och pokaler värda att erövra.

Jag kunde på den tiden gå och eller cykla miltals bara för att få se eller klappa en häst över ett hagstaket för att sedan nöjd och lycklig ta mig hem lika lång väg igen. Visserligen red jag lektioner på Stora Ridskolan och var även stundtals någon slags skötare till ett par av hästarna där plus att min mormors gamla arbetshäst Gullvivan stundtals fick rycka in och under protest agera ridhäst. Men det räckte inte på långa väga för att släcka min brinnande längtan efter en egen Häst. Den med stort H!

Efter några års hästuppehåll där jag ägnade mig mer åt obligatorisk tonårsrevolt än skolarbete och studier så fanns ändå hela tiden drömmen om en häst i bakgrunden och när det så småningom inte längre var roligt att enbart vara pubertal tjurskalle och nejsägare så hittade jag lämpligt nog denna annons i vår lokala dagstidning.

”Varmblod 3 år, hingst, helt orinriden och totalt talanglös som travhäst. Hyfsat hanterbar och jättesöt, så länge du inte knäpper med fingrarna eller håller i ett spö. Frisk, förutom 2 halvkassa framben. Säljes för 3 600 kr (ej prutbart) Gärna till 2 stryktåliga tonårsflickor med helt aningslösa och okunniga föräldrar!”

Så stod det naturligtvis inte i annonsen men kunde ha gjort det om säljaren hade varit liiite mer ärlig och liiite mindre angelägen om att snabbt bli av med hästen.
Jag och min lillasyster hade tillsammans lyckats med konststycket att genom diverse extrajobb (oftast barnvaktande mm) jobba ihop den otroliga summan av 3 500 kr. Minns att detta var 1974 och att det var enormt mycket pengar på den tiden. Åtminstone var det för oss två fattiga systrar en mindre förmögenhet då vi kom från en stor familj som av nödvändighet var vana att vända på vartenda öre för att få vardagen att gå ihop.

Och troligen kan alla också leva sig in i vår bottenlösa förtvivlan när ägaren/säljaren visade sig inte kunna tänka sig att pruta den 100-lapp som fattades för att vi skulle kunna betala för hästen!

Lösningen kom efter många och hårda förhandlingar (fler och säkert även hårdare än 2014 års decemberöverenskommelse) med vår pappa av vilken vi till sist lyckades vi  få ”låna” 100 kr (han ”lånade” för övrigt ut rätt mycket pengar framöver också)

Vi, alltså jag och min syster, hela 18 respektive 15 år, tyckte (innan vi blev hästägare) att vi var otroligt erfarna och skickliga hästmänniskor så någon veterinärbesiktning gjordes naturligtvis inte innan köp. Jag vet inte ens om det var tal om någon sådan och då vi troligast inte ens visste att det existerade så blev det inte heller någon. Vi tyckte att Lonius var söt och det räckte för oss!

Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag rätt vaga minnen, alternativt förträngt hur det egentligen gick till när vi var och tittade på honom första gången. Troligen stod vi andäktigt utanför boxen och bara tittade på honom, kanske vi klappade honom lite också.  Det jag minns bäst är att vi var totalt och absolut överens syrran och jag om att vi bara MÅSTE ha honom.

Att vi inte hade råd med någon annan häst spelade säkert också väldigt stor roll. Kanske också att utbudet av saluhästar i vår lilla norrländska avkrok av världen varken var varierande eller speciellt stort. För övrigt tror jag att det nog var första och sista gången som jag och min syster var överens om något som överhuvudtaget hade med Lonius att göra.

Nåväl, efter att högtidligen lovat vår far att de hundra lånade kronorna skulle betalas tillbaka med det snaraste,(vilket jag hoppas är preskriberat nu 40 år senare) så kunde vi någon dag senare äntligen titulera oss för stolta hästägare. Vi lyckades också på något sätt hitta en stallplats åt vårt nyförvärv där vi glada och förväntansfulla installerade vårt fyrfota fynd. Nu skulle våra drömmar uppfyllas och vi skulle i valfri gångart rida mot solnedgången.

Dessvärre hade inte Lonius läst samma överromatiserade hästbok som vi, så det gick väldigt snabbt att upptäcka att den lilla söta och gulliga häst vi trodde att vi hade köpt varken var speciellt söt eller gullig utan snarare en stark, kaxig och hormonstinn unghingst. Att bara ta honom in och ut ur stallet var en prestation i klass med gladiatorspel och den stackars stallägaren måste ha skakat sitt huvud i förundran över hur självmordsbenägna folk kan bli.

Av ren överlevnadsinstinkt så bestämde vi oss raskt för att kastrering var det enda alternativet (för oss människor alltså, vi frågade aldrig vad Lonius hade för åsikt i den frågan) för naturligtvis stenvägrade vi erkänna att vi på något sätt skulle ha tagit oss vatten över huvudet.

Sagt och gjort, snart var Lonius manlighet ett minne blott och en mycket lätthanterlig och spak pålle med lätt bredbent gång kom tillbaka från veterinären. I ganska precis två dygn var Lonius precis den häst vi i vår enfald trodde att vi hade köpt. Otroligt beskedlig, artig och rar gick han med en ursäktande min lugnt och eftertänksamt in och ut ur stallet. Han uppförde sig som en ängel och vi slappnade suckande av lättnad av och trodde att NU var alla problem lösta och NU skulle vår härliga tid som hästägare starta.

Detta bedrägliga tillstånd pågick ganska precis lika lång tid som det tog för honom att hämta sig från den värsta chocken. På den tredje dagen hade både svullnad och smärta lagt sig och Lonuis var back in business! Med förnyade krafter försökte han slita sig, bita och sparka oss, springa över oss, stegra och var allmänt orolig och stökig.
Det var DÅ kom jag på den otroligt intelligenta idén att jag skulle tömköra honom! (Vi hade ingen vagn men väl en gammal travsele) En nykastrerad häst ska röra på sig för att läka på rätt sätt (hade någon sagt). Och dessutom så skulle han ju bli lugnare om han fick motion, (hade jag räknat ut). Så på med selen och ut med hästen, jag efter med tömmarna i ett stadigt grepp.

Och se på tusan! Lonius traskade villigt och glatt ut från stallbacken och ut efter vägen med mig gående efter i en illusion av att det var JAG som utförde denna fantastiska bedrift att så skickligt tömköra Tok-Lonius (som han numera vanligen kallades). Han skulle nu få den motion hans kirurgiska ingrepp krävde och sedan skulle han bli lugn, fin och medgörlig.

Ja, ja ni fattar hur det gick.

Verkligheten kom i kapp efter ganska exakt 1 km. Där tyckte Lonius att han var tillräckligt långt från stallet för att det skulle bli intressant att utföra ett av sina, för oss ännu okända, supertrick. Han tvärstannade för att i några sekunder fullständigt frysa fast i backen och därefter göra en helomvändning i luften som skulle ha gett 6.0 av alla domare om det hade varit konståkning. Jag har visst glömt att skriva att allt detta hände i mars månad vilket betyder vi befann oss på samma underlag som isprinsar och prinsessor utövar sin sport på.

Eftersom jag och min syster redan befann oss i en djup konflikt över huruvida vi överhuvudtaget skulle ha häst alls och Lonius i synnerlighet (jag ville, hon inte) så vägrade jag naturligtvis att släppa tömmarna. Med fingrarna krampaktigt runt tömmänden åkte jag sedan ung 500 av de 1000 metrarna i framstupa magläge tillbaka till tryggheten (Lonius trygghet alltså) Någonstans halvvägs lossnade mitt grepp och hans fart blev, från att varit lite lätt hämmad, till något hans tidigare travtävlande ägare skulle blivit djupt imponerad av (förutom galoppinslagen förstås).

Turligt nog så har barn och dårar som bekant sina egna skyddsänglar och, visserligen snöig och högröd av ilska och skam, så anlände jag en stund senare till stallet med enbart några skrubbsår. Där utanför stalldörren väntade Lonius, föga imponerad av min något tilltufsade uppenbarelse, på att bli insläppt i sin box.

Det var nog då vår pappa, som även om han kunde räknas som hästokunnig, insåg att han var tvungen att ingripa för att inte familjen kraftigt skulle reduceras.

Han svetsade ihop en rockard, fick en snabbkurs i selning, struntade i samma snabbkurs i körning och körde sedan Lonius utan några som helst problem varje dag.

Syrran och Lonius samt min pappas egenhändigt tillverkade rockard.
Syrran och Lonius samt min pappas egenhändigt tillverkade rockard.

Vi bytte stall, jag minns inte helt säkert men jag misstänker att den första stallägaren tyckte det var en mycket bra idé och hen saknade knappast varken oss eller hästen när vi flyttade.

Vi körde Lonius med rockarden till det nya stallet då vi fortfarande inte ens tänkt tanken på att våga rida honom trots att vi införskaffat både en sadel och träns.

Tränset var f.ö. inköpt på Åkerbloms Pappershandel som var det första ställe i Umeå man kunde köpa hästutrustning på. Detta träns höll mig sysselsatt i dagar då det inte var hopsatt utan kom i delar och jag i ärlighetens namn inte hade så stor koll på den tiden.  Det liknade iallafall inte de rejäla och ytterst slitstarka träns med militärt ursprung hästarna på Stora Ridskolan hade och inte heller fanns det något internet så att jag kunde googla.

Vi blev inte så långvariga i det nya stallet heller, vilket mest berodde det på den enorma vita geten JP vars största glädjeämne i livet bestod i att med sina överdimensionerade horn deformera gårdens soptunna. När han tröttnade på det så var det nästan lika roligt att jaga rädda tonårstjejer runt stallbacken. Vi blev under den månad vi dagligen vistades i det stallet extremt vältränade, startsnabba och vi lärde oss att vigt klättra i både hö och spånhögar. Jag har efter den erfarenheten fortfarande lite svårt för getter.

En annan nackdel med stallet var att vi helt var hänvisade till vägarna runt byn när vi skulle ”träna” vår häst. Och även om det var betydligt mycket mindre trafik för 40 år sedan var det ändå tillräckligt med bilar, motorcyklar, cyklar, barn, stenar och små gröna gubbar som i Lonius ögon alla rörde sig på helt oberäkneligt och skrämmande sätt.

Särskilt barnen och de små grönfärgade gubbarna.

Han var helt enkelt rädd för det mesta som gick att bli rädd för och trots vår ihärdiga träning så slutade de flesta ”träningspassen” med att Lonius helt enkelt sprang hem till stallet. Vilket i praktiken gick snabbt då vi oftast inte kommit så många hundra meter då vi tappade honom. Det handlade inte heller OM vi skulle tappa honom, utan NÄR vi tappade honom. Vi red fortfarande inte utan gick med honom så den enda ”motion” han fick var i princip den bit han sprang på egen hand tillbaka till tryggheten.

Vår far, som var en klok man, hade vid det här laget förstått att hans döttrars kunskaper inte riktigt var så gedigna som de hade gett sken av innan hästköpet och att något radikalt skulle krävas för att hus och hästfrid skulle infinna sig. På något sätt lyckades han hitta ett stall där det fanns erfarna och skickliga hästmänniskor som (efter viss övertalning från pappas sida) lät oss flytta in i den enda tomma boxen.

Denna flytt visade sig vara en av de största och mest avgörande händelse för mitt fortsatta liv med hästar. Ingen vet ju vad som skulle ha hänt annars men troligen skulle det ha sett helt annorlunda ut om jag och min syster inte hade träffat och fått lära känna dessa underbara, kunniga och hjälpsamma människor.

Med lite hjälp så blev Lonius en riktigt fin ridhäst!
Med lite hjälp så blev Lonius en riktigt fin ridhäst!

De tog oss under sina vingar och hjälpte oss att rida in och utbilda Tok-Lonius så att epitetet Tok (nästan) helt försvann. Jag har massor av roliga minnen av människor och hästar från den tiden och om andan faller på så kommer det kanske ett inlägg om Våge, Bror och Ketty mfl. och deras hästar Detonator, Utrillo och Ylva. Stallet finns fortfarande kvar, det ligger ute på Röbäcksslätten och numera har 4H sin verksamhet där. Vi blev kvar i Röbäcksstallet ända fram att till vi efter några år flyttade till Nordmaling  där vi så småningom startade kommunens första ridskola och ridklubb.

Men det är en annan historia vilken den som vill kan läsa om här Konsten att starta en ridskola

Konsten att bli med ridskola

Yvonne och Ylva vintern 1976
Yvonne och Ylva vintern 1976

Först av allt, innan ni läser vidare, så måste jag få nämna att nedan beskrivna  händelser skedde för hyfsat länge sedan och idag skulle det väl troligtvis (förhoppningsvis) inte gå till riktigt så här.  Men för ganska precis 40 år sedan var det ungefär detta som hände mig i en mycket liten by rätt långt in i Västerbottens inland.

Mycket vatten har flutit under under de berömda broarna sedan dess  och jag har t.ex blivit (lite) äldre och ( kanske något) klokare. Jag har under åren som gått berikats med massor av erfarenheter, en del rätt tuffa och hårda att smälta men det är också många fantastiska, härliga, nyttiga och livsavgörande saker som hänt mig.

Som med mycket i mitt liv så har slumpen spelat rätt stor roll och utan någon större planering eller avsikt så har tiden och åren rullat på. Så här lite i backspegeln så kan jag ändå se ett klart mönster av  val  (eller icke val) och att resultaten av dessa beslut tagit mig dit jag är idag.

Då och då får jag frågan varför, när och hur det gick till när allt började och efter lite funderingar har jag därför sammanställt en lista på vad som möjliggjorde mitt kommande yrkes och livsval.

Så om det är någon som till äventyrs har planer på att starta en ridskola så är det bara att följa instruktionerna nedan. Jag garanterar inte att det funkar men den som vill får gärna testa!

Ridlektion hösten 1976
Ridlektion hösten 1976

För att starta en ridskola krävs följande:

  1. Tänk dig att du är en ungefärligen 20-årig person som antingen saknar arbete eller i bästa fall innehar ett skittråkigt jobb, typ vid pepparkaksbandet på den lokala kakfabriken.
  2. Att du saknar passande mängd självkritik vilket också passande nog kompenseras av en betydligt högre grad av självförtroende än förstånd.
  3. Att du i  i din ägo (eller tillsammans med närstående, förslagsvis en syster) har ett antal hästar. Åtminstone 2.

    Vinterdag Långvattnet 1976
    Vinterdag Långvattnet 1976

  4. Att du sett ut en lämplig plats att hålla ridlektioner på. Kan i princip vara nästan var som helst så länge det inte finns allt för mycket grästuvor, storstenar, sorkhål eller trädrötter i vägen. I övrigt anpassas hastigheten efter underlaget.
  5. Att du bor i en landsbygd där det inom rimligt avstånd från den tilltänkta ridskolan bor och lever barn och ungdomar med en uppdämd längtan efter hästar. Som rimligt avstånd räknas allt från 1 – 100 km beroende på transportsätt, årstid och aktuellt tjälskottsläge. Och naturligtvis graden av intresse av den som ska transportera och transporteras att ta sig mellan punkt A (hemmet) till punkt B(ridskolan)

    Ridlektion Långvattnet hösten 1976
    Ridlektion Långvattnet hösten 1976

  6. Att du har ett antal anhöriga som utan några större protester är beredda att på högst obestämd framtid försörja dig då lönsamheten från ridskoleverksamheten både är mycket tveksam och i högsta grad osäker.
  7. Att du i din ägo har Arméns Ridhandbok. Det var i princip den enda ridhandbok som fanns för 40 år sedan så det var inte så mycket annat att välja på förutom en sönderläst Hästen som Hobby och en annan lika välläst bok om att träna hästen i hoppning som du fått av tomten julen 1968.

    Arméns Ridhandbok
    Arméns Ridhandbok

  8. Att du utan att blinka kompenserar din obefintliga instruktörsutbildning och erfarenhet med ungdomlig entusiasm och vilja. (Du har ju Arméns Ridhandbok så vad kan egentligen gå fel?) (Och julklappsboken från -68)

    Julklappsboken från 68
    Julklappsboken från 68

  9. Att du är smart nog att använda dig av det absolut snabbaste, säkraste och billigaste sättet att marknadsföra din blivande verksamhet på. För 40 år sedan fanns inte FB (och hur otroligt det kan låta, inte ens internet) så du får istället avslöja din avsikt att starta ridskola för en eller två av de 15 (skvaller)tanter som arbetar vid pepparkaksbandet på den lokala kakfabriken. Inom några få timmar så kommer ALLA boende inom minst 10 mils radie nåtts av beskedet. Faktiskt ett mycket snabbare, mer heltäckande och säkrare socialt media än de som finns i dag.
  10. Att du  utan någon som helst kunskap om föreningsliv startar en ridklubb (förutom den du förvärvat ur de älskade böckerna om Jill, skrivna i mitten av 50 talet av den engelska författaren  Ruby Fergusson). Styrelsen i denna förening hämtas förslagsvis från tvångsvärvade familjemedlemmar som lämpligt nog nått myndig ålder och klubben kan döpas till det fantastiska namnet Långvattnets Ridklubb.

    Jill! En stor inspirationskälla i mina tidiga år. Som tur är har jag numera förstått att hjälmen är viktigare än bettet!
    Jill! En stor inspirationskälla i mina tidiga år. Som tur är har jag numera förstått att hjälmen är viktigare än bettet!

  11. Att du fullständigt saknar den inlevelseförmåga (och livserfarenhet) som krävs för att inse att du de närmaste 40 (kanske 50) åren förmodligen alltid kommer att arbeta när alla andra är lediga. Och att eventuell ledighet inte innebär att man är ledig utan jobbar ungefär lika mycket som då man jobbar men då utan lön.
  12. Att faktiskt på riktigt tycka att det jobbiga med all obekväm arbetstid, köldskadade fingrar och tår, ofta på gränsen till kollaps utmattad kropp och en högst osäker ekonomi helt klart övervägs av att få arbeta med det man brinner för.

    Delar av Långvattnets Ridklubb våren 77
    Delar av Långvattnets Ridklubb våren 77

Om man tänker efter finns det säkerligen många fler anledningar och orsaker till varför jag en gång i tiden kom på idén att starta en ridskola. Och även om jag skämtar om hur arbetslöshet, aversion mot pepparkakor och ungdomlig entusiasm bidrog till de första trevande och tafatta försöken att inviga en annan människa i den svåra konsten att hitta rätt på hästryggen så är absolut den starkaste anledningen att jag fortsatte att jag upptäckte glädjen i att undervisa. Jag hittade en pedagogisk ådra i mig själv som jag inte visste att jag hade och när jag i början helt körde på känn och testade mig fram så kunde jag bara utgå från mig själv och hur jag skulle vilja få något presenterat och förklarat för mig. Så gör jag fortfarande och det verkar ju fungera även på mina nutida elever.

Kanske hade det blivit så att om ovanstående 12 beskrivna förutsättningar inte hade infunnit sig så hade jag arbetat med något helt annat. Kanske hade jag varit lärare i någon skola någonstans eller varför inte isprinsessa, författare eller lejontämjare ( de tre senare var mina drömyrken när jag var 5-6 år)

Nu blev det ju faktiskt så att jag till punkt och pricka följde ovanstående lista och när det ganska snabbt visade sig att intresset för hästar och ridning var väldigt stort i den lilla kommun jag hamnat i så det dröjde inte länge innan det blev dags att starta upp på allvar. I mina föräldrars kök samlades de första styrelsemedlemmarna till Nordmalings Ridklubb och i samma veva så startade jag och Stig företag och blev ridskoleägare.

1977 gick flytten ner till Nordmaling och hästarna installerades i Torsbäcksstallet och vi tvåbenta fick hyra in oss i ett litet, litet hus i brukssamhället Olofsfors.

Den hösten höll jag mina första lektioner i Nordmalings Ridskola och jag minns att jag (trots ett fortfarande helt orubbat självförtroende) ändå var väldigt glad att jag kunde Arméns Ridhandbok helt utantill (och julklappsboken från 68).

De första ridlektionerna i Nordmalings Ridklubb ht 1977
De första ridlektionerna i Nordmalings Ridklubb ht 1977

De första ridlektionerna i Nordmalings Ridklubb hösten 1977
De första ridlektionerna i Nordmalings Ridklubb hösten 1977

Nicke. Gotlandsruss. Långvattnet våren 1977
Nicke. Gotlandsruss. Långvattnet våren 1977

Fina Ylva vintern 76/77
Fina Ylva vintern 76/77

Lonius vintern 1976
Lonius vintern 1976

Vi stannade i Nordmaling fram till hösten -89 och när andan faller på så ska jag fortsätta min djupdykning ner bland gamla minnen och fotografier och berätta mer om hur det var att starta ridskola på 70-talet.

NUstart 2021


Idag är första dagen av resten av mitt liv och det firar jag med att starta upp min blogg igen!

Nästan samma men NU med det otroligt passande domännamnet .nu

NU hittar ni mig och min blogg på http://www.yvonnelarsson.nu och jag hoppas att både gamla och nya läsare ska hitta mina inlägg.

Som vanligt skriver jag mestadels enbart för att jag gillar att skriva men det är ju kul om någon läser det också(när man ändå gör sig lite besvär att fatta hur allt funkar då jag glömt det mesta och dessutom inte hängt med i alla smarta och säkert fantastiska uppdateringar sedan jag sist skrev ngt här på wp) så varmt välkommen att skriva kommentarer, dela om ni vill och komma med förslag på vad ni vill läsa om.

Den gamla bloggen kommer så småningom att stängas ner men alla inlägg finns ju kvar så är det något ni gärna vill att jag återpublicerar så är det bara att hojta till 🙂

Jag finns förstås också på fb och Instagram så varmt välkommen att följa mig den som vill 🙂

Välkommen till mitt liv!

Hej och välkommen till min blogg!

Här kommer den som vill få ta del av det som rör sig i mitt huvud och mina åsikter vad det gäller hästar och dagens hästhållning. Jag kommer att skriva om nyheter i hästvärlden, framförallt när det gäller forskningsrapporter och studier om hästens olika beteenden och behov.

Det kommer även att finnas underrubriker för Equine Touch/Hästhälsa, Örter, Centrerad Ridning samt för Kommunikations och Kontaktövningar.

Jag kommer även att teckna ner och publicera minnen, historier och anekdoter från mitt liv som hästägare, ridlärare, ridskoleägare, hästtränare och hästbehandlare under rubriken Hästminnet. Det har ju hunnit hända rätt mycket i mitt hästliv sedan jag som sjuåring lyckades smita in på Gamla K4 och få min första kontakt med det underbara djur som sedan följt mig genom livet. Allt nedtecknat ur mitt kanske något dåliga minne men jag har många minnesvärda, intressanta, roliga saker och en del mindre roliga och kanske till och med sorgliga händelser som jag gärna delar med mig av.

Och naturligtvis kommer jag att dela med mig om vad som händer i min vardag, stort som smått.

Jag hoppas att du som läser bloggen ska ha glädje och nytta av den, kanske till och med få någon ny lärdom, kunskap eller insikt som kan vara dig och din häst till gagn.  Eller bara skratta eller gråta lite åt mina historier.

Alla kan ju inte tycka eller göra likadant, det finns egentligen inga rätt eller fel, inte ens i hästvärlden. Så länge vi inte skadar någon annan med vårt sätt att vara eller agera så är det upp till var och en att hitta sin väg här i livet.

Det viktiga är att vi inte stannar av och stagnerar, vi lär oss ju nya saker hela livet, ända tills vi dör. Det gäller att ta tillvara på alla tillfällen att lära av varandra, att vara nyfiken, ifrågasättande och på ett tolerant och generöst sätt ta emot och samtidigt även kunna ge av det vi kan och vet.

En gammal sanning är att kunskap aldrig är tung att bära.

Och en annan sanning är att det hästar respekterar mest är kunskap!IMG_7094