Utvalt

Vinn en lektion eller behandling :)

För att fira in det nya året OCH att min hemsida dessutom fått en ansiktslyftning 🙂 så kommer jag att tävla ut en lektion med valfritt innehåll, alt en ET eller Lymfmassagebehandling. Allt du behöver göra är att GILLA och följa min sida på facebook yvonnelarsson.nu eller min Instagramsida samt gilla och DELA tävlingsinlägget 🙂

Skriv gärna en kort kommentar också i inlägget 🙂

Värde 550kr-750kr, ev resekostnad är det enda du behöver betala.

Jag drar en vinnare den 31/1 kl 22.00

Lycka till allihopa 🙂

🙂
Utvalt

Välkommen till mitt liv!

Hej och välkommen till min blogg!

Här kommer den som vill få ta del av det som rör sig i mitt huvud och mina åsikter vad det gäller hästar och dagens hästhållning. Jag kommer att skriva om nyheter i hästvärlden, framförallt när det gäller forskningsrapporter och studier om hästens olika beteenden och behov.

Det kommer även att finnas underrubriker för Equine Touch/Hästhälsa, Örter, Centrerad Ridning samt för Kommunikations och Kontaktövningar.

Jag kommer även att teckna ner och publicera minnen, historier och anekdoter från mitt liv som hästägare, ridlärare, ridskoleägare, hästtränare och hästbehandlare under rubriken Hästminnet. Det har ju hunnit hända rätt mycket i mitt hästliv sedan jag som sjuåring lyckades smita in på Gamla K4 och få min första kontakt med det underbara djur som sedan följt mig genom livet. Allt nedtecknat ur mitt kanske något dåliga minne men jag har många minnesvärda, intressanta, roliga saker och en del mindre roliga och kanske till och med sorgliga händelser som jag gärna delar med mig av.

Och naturligtvis kommer jag att dela med mig om vad som händer i min vardag, stort som smått.

Jag hoppas att du som läser bloggen ska ha glädje och nytta av den, kanske till och med få någon ny lärdom, kunskap eller insikt som kan vara dig och din häst till gagn.  Eller bara skratta eller gråta lite åt mina historier.

Alla kan ju inte tycka eller göra likadant, det finns egentligen inga rätt eller fel, inte ens i hästvärlden. Så länge vi inte skadar någon annan med vårt sätt att vara eller agera så är det upp till var och en att hitta sin väg här i livet.

Det viktiga är att vi inte stannar av och stagnerar, vi lär oss ju nya saker hela livet, ända tills vi dör. Det gäller att ta tillvara på alla tillfällen att lära av varandra, att vara nyfiken, ifrågasättande och på ett tolerant och generöst sätt ta emot och samtidigt även kunna ge av det vi kan och vet.

En gammal sanning är att kunskap aldrig är tung att bära.

Och en annan sanning är att det hästar respekterar mest är kunskap!IMG_7094

Är Din häst verkligen redo?

Jag läste en artikel i Hästfocus där resultatet av  en studie presenterades om hästars konfliktbeteenden i tävlingssammanhang och började återigen  att fundera över hur hästar egentligen används?

När vi vet att hästens egen motivation att tävla, träna och ens bli riden eller körd, oavsett gren är lika med NOLL så hävdar ändå många hästägare med bestämdhet att just deras häst älskar att tävla och dessutom VILL visa upp sig för publik. Ju fler desto bättre!

I mina öron och ögon säger det mycket mer om den hästens människa och dennes önskan att själv få visa upp sig  och samtidigt få utlopp för sin egen tävlingsinstinkt.

Och i förlängningen säger det också vilken otrolig vilja det ändå finns hos hästen att vara oss människor till lags!

Ska vi ens tävla med hästar så är det dags att erkänna att det är VI som vill tävla, inte vår häst! Och ska vi  utsätta hästen för detta så är det är därför vår skyldighet att förbereda hästen för sin uppgift så väl att den inte ska behöva bli stressad, orolig och spänd enbart för att VI vill roa oss och tillfredsställa våra egna behov.

Det är fullt möjligt att med rätt träning lära de flesta hästar att acceptera tävlingssituationen och att utföra sin uppgift på ett harmoniskt och stressfritt sätt.

MÄNNISKOR tycker att det är fantastiskt roligt och spännande med tävlingar, faktiskt så roligt att många ibland glömmer bort att se efter hur hästen egentligen mår psykiskt. För det faktum att exakt samma situation som människan tycker är intressant, härlig och utvecklande att befinna sig  av många hästar upplevs  på ett totalt motsatt sätt. Skrämmande, obegripligt och svårt!

Jag är inte emot hästtävlingar, tvärtom anser jag att de i dagens samhälle kan vara nödvändiga för att vi ens ska kunna ha en vettig hästhållning och avel. Utan tävlingsverksamheten skulle hästen ”enbart” ses som ett mycket kostsamt sällskapsdjur och mycket forskning och framsteg inom hästnäring och djurskydd skulle kanske aldrig bli av då inga pengar skulle satsas på detta. MEN det måste bli en ändring på HUR tävlingsverksamheten går till om hästens välfärd och hälsa påverkas negativt.

Undersökningen nedan är gjord på elithästar men samma resultat skulle säkert och kanske t o m i ännu högre grad hittas om studien gjordes på hästar som tävlas på lägre nivå. De forskarna såg hos de 150 hästarna i studien var varierande grader av flera olika konfliktbeteenden orsakade av stress och obehag. Detta  är tyvärr inte är något ovanligt att se oavsett det är på lokal klass på ridskolan eller om det är VM eller OS.

Det forskarna frågade sig är (1) om det finns en acceptabel nivå av konfliktbeteende tillåten i elitridsport och (2)hur man handskas med konfliktbeteenden hos elittävlingshästarna eller (3) om det helt enkelt anses normalt i ridning?!

Läs hela studien gjord av En Górecka-Bruzdaemail, Jag Kosinska, Z Jaworski, T Jezierski, J Murphy här: Conflict Behavior in elite show jumping and dressage horses

Är det så att vi helt enkelt inte ser att hästen har dessa konfliktbeteenden? Eller väljer vi att se bort?

Eller kan det vara så att många människor faktiskt saknar grundläggande kunskaper om hästar och hästars beteenden och därför feltolkar när hästen signalerar obehag genom att slå mot skänkeln, bocka, dra åt sig tygeln eller slå med svansen?

Den som skyndar långsamt kommer fortast fram

Min erfarenhet av de hästmänniskor jag träffar är att de alla vill sina hästar väl och att de flesta gör sitt absolut yttersta för att deras hästar ska må bra, trivas och utvecklas på alla plan.

Hästfolk i allmänhet lägger ner eoner med tid och engagemang på sina fyrfota vänner och deltar i kurser, utbildningar och föreläsningar för att öka sin kunskap om hästens välbefinnande samt för att slipa sin och hästens färdigheter.

Inte alla, men en del av dessa hästägare har ofta en tydlig plan och kan ofta långt i förväg redogöra för hur deras hästs framtid ska se ut.  Speciellt om man köpt en tävlingshäst (hoppning, dressyr, trav etc)  så är kalendern välfylld och de flesta dagar inbokade med allt från träningar till tävlingar.  Men även de som tar dagen lite mer som den kommer har drömmar, planer och önskningar för hur deras samliv med hästen ska vara, nu och i framtiden.

Det som ofta är ett stort hinder i denna strävan är bristen på den mest grundläggande faktorn nämligen TÅLAMOD.

Vår mänskliga värld snurrar allt fortare och fortare. Vi blir irriterade och stressade när vårt internet inte fungerar som det ska eller vi måste vänta några fler sekunder än vanligt på att datorn ska starta. Att stå i kö på Ica eller fastna i bilkön kan göra den mest sansade halvgalen av stress. Och stå inte i vägen för den stockholmare som skenar uppför i rulltrappan, då kan du minsann få höra vad du är värd!

Men så här är det!

Det vi gör mest, lär vi oss bäst!

Så är det faktiskt! Om vi alltid, oavsett vad vi gör, håller ett högt tempo, är superaktiv och hela tiden är speedad med en hjärna som går på högvarv så kommer vi naturligtvis göra samma sak när vi kommer till hästen.

Problemet är att hästen varken köat vid trafikljuset, kollar twitter, facebook eller Instagram (den saknar faktiskt helt uppkoppling…) Den känner inte heller något behov av att snabbt, snabbt träna sin hoppteknik eller sina galoppombyten.

På mina utbildningar pratar jag mycket om vikten av TRÅKTRÄNING, dvs att lära våra hästar att stå still och vänta, att låta nya intryck och lärdomar få ta den tid den behöver för att kunna sjunka in och bli befästa. Att vänta på att vi ger en signal och ett arbete att utföra för att vi ber hästen om detta, inte för att den lärt sig att människan alltid vill att den ska göra saker hela tiden. Att flytta sina fötter och röra sig är ju jättebra att hästen gör, men faktum är att hästen är ett flyktdjur och att få den att springa kan en dresserad apa göra.

Konsten ligger i att få den att vilja stanna hos oss och stå kvar för att den litar på oss och känner sig trygg i vår närhet.

Hästen har egentligen inga som helst problem med att lära sig detta, den kan redan stå still och gör det gärna och länge när den är mätt, varm och trygg.

Människan däremot… oj, oj där kan det ta tid att få samma resultat. Det många måste lära sig är att vara still inte är samma sak som att vara passiv!

För att våra hästar ska kunna tyda oss och våra avsikter måste vi lära oss att vara still!

Jag menar då att vi måste börja med att tråkträna oss själva. Att ha tålamod med sig själv så att vi får samma chans som hästen att lära oss att stå still, vänta och låta lärdomar, intryck och kunskaper få sjunka in och bli befästa.

För att bli en bra hästmänniska måste vi lära oss att ge tydliga och klara signaler till vår häst. Vi måste också lära oss att stanna upp, andas och SE vår häst. Att på ett tålmodigt, lugnt och harmoniskt sätt guida vår häst till det vi önskar och vill att den ska göra, utan att stressa, hetsa eller pressa den.  

Eller sig själv!

Så fram för mer TRÅKTRÄNING för människan!!!

Ingefärsshot – Receptet

Ingen har väl vid detta laget missat ingefärans otroligt verksamma effekt.

 Den används vid bl a migrän, led och muskelproblem, menstruationssmärtor, förkylningar, ökar viktnedgång, magproblem, sänker högt blodtryck, vid åksjuka och illamående etc.
Vetenskapliga studier visar att ingefära har effekt oavsett om den används rå, upphettad eller torkad så använd den så ofta som möjligt och i vilken form ni vill!
 En viktig sak att notera är att den har olika effekt beroende på i vilken form man äter den. Väldigt kort förklarat så kan man säga att i den råa roten är det verksamma ämnet i huvudsak gingerol som vid upphettning omvandlas till zingerone som i sin tur när den kondenseras (torkas) ombildas till shogaul.
I samtliga former visar forskning att ingefära fungerar antiinflammatorisk.
Vid illamående är det den råa roten(gingerol) som har bäst effekt och för att dämpa hosta är det den torkade(shogaul)  som helst ska användas .
Det finns väldigt mycket intressant för den som är intresserad att studera ingefära och de minst 115(!) olika verksamma ämnen som hittills identifierats i roten.
 Själv dricker jag en ingefärsshot  på 20 ml 1 – 3 ggr per dag. Är det i förkylningstider så blir det fler gånger per dag då drycken piggar upp och man riktigt känner hur bacillerna bränns bort och försvinner!
Här kommer mitt recept (det finns massor av varianter ute på nätet om man googlar)
Ingefärsshot – Receptet
  • 75 cl vatten
  • 300 g färsk ingefära (gärna ekologisk)
  • 0,5 dl honung – kan bytas ut mot 0,5 dl socker el dyl
  • 2 citroner – saften
Rengör ingefäran noggrant . Jag brukar inte skala den då mycket av det nyttiga sitter precis under skalet.
Skiva den sedan i tunna skivor. (Det går även att riva grovt men jag tycker smaken blir mycket sämre)
Lägg skivorna i en kastrull och häll över vattnet. Låt sjuda på låg värme i ca 20 min.
Sila av ingefäran och tillsätt sedan honung eller socker. (Kom dock ihåg att honung inte ska upphettas till över 40 grader)
Pressa saften ur citronerna och tillsätt när vätskan svalnat.
Häll sedan upp på väl rengjord glasflaska och förvara i kylen.
Skaka flaskan väl innan du häller upp dina 20 ml.
Enligt uppgift ska det hålla sig i en månad om man förvarar det kallt men jag kokar en ny sats ungefär var 14:e dag  då alla i familjen dricker av den.
Om man vill kan man lägga i gurkmeja och nymald svartpeppar i shoten. Då bör man även äta lite kokosolja när man dricker den för att öka upptaget av curcuminet i gurkmejan.
Vill man testa att äta gurkmeja så finns recept på guldpasta och guldmjölk här

Sörgårdsjul. Dag 11-Kransen

Här kommer jag fram till julafton, likt en sorts adventskalender, i ord och bild berätta hur jag och min familj helt Traditionsenligt (våra Traditioner alltså) förbereder oss inför julen.

Alla kan göra en krans, det är jättelätt!

Följ nedanstående steg så har du strax en superfin julkrans som alla kommer att avundas dig.

  1. Gå till närmaste dike och plocka 3-4 lagom långa kvistar av vide. Nynna gärna på mantrat; Alla kan göra en krans, det är jättelätt!
  2. När du tagit dig upp ur diket igen efter att ha halkat omkull 5 gånger på vägen dit och 4 gånger när du blev tvungen att gå hem för att hämta sekatören du glömt på köksbänken går du sedan till närmaste gran och tar några fina kvistar. Upprepa mantrat; Alla kan göra en krans, det är jättelätt!
Sekatören! Varje kranstillverkas bästa verktyg. Näst handskar!
  • När du sedan, lätt blödande och med ett käckt rivmärke på kinden tar in ditt taggiga och omedgörliga byte (du hittar även en en vilken du tycker är en bra idé att slåss med)  in i ditt kök är det lämpligt att återigen upprepa mantrat; Alla kan göra en krans, det är jättelätt
  • Själva huvudfiguren i dramat!
  • Leta fram rullen med den tunna gröna metalltråd som du vet att du har någonstans i huset. När du  efter 35 minuter hittat den går du ut igen och letar reda på sekatören du tappat någonstans i skogen. Upprepa mantrat minst 5 gånger; Alla kan göra en krans, det är jättelätt!
  • 2016-12-09 14.34.07
    Ståltrådsrullen som ”någon”trasslat till så att det varken finns en början eller slut på den
  • Efter att med pannlampans hjälp hittat sekatören igen är det dags att av videkvistarna  tillverka den stomme du behöver för att binda din krans. Upprepa mantrat HÖGT; Alla kan göra en krans, det är jättelätt!
  • Efter att du börjat om 14 gånger då kvistarna antingen varit för korta, för hårda eller för tjocka och kransen därmed skulle ha blivit lämplig till dockhuset eller är mer rektangulär än rund så upprepar du mantrat, nu med eftertryck; Alla kan göra en krans, det är jättelätt!!!!
  • Efter 14 försök så blev den ändå hyfsat rund!
  • Ta sedan fram själva grankvistarna och bind med hjälp av ståltråden fast dessa hårt och jämnt på stommen. Det vill säga, om du hittar början på det som en gång varit en prydlig ståltrådsrulle och nu är ett dj-a ståltrådstrassel så kan du nu binda fast granriset på stommen. Upprepa tålmodigt ditt mantra: Alla kan göra en krans, det är jättelätt!
  • Efter att i åtminstone 25 minuter arbetat hårt med att ordna upp ståltrådshärvan som saknat både början och slut, så sitter nu grankvistarna fast på stommen. Låt inte ditt numera höga blodtryck hindra dig från att upprepa mantrat: Alla kan göra en krans, det är jättelätt!
  • Själva granriset fästes nu på ett proffsigt och effektivt sätt fast på stommen.
  • Lirka sedan, försiktigt utan att skada kransen, bort din vänsterhandske som vid en närmare granskning nu visar sig sitta fast hårdare i kransen än grankvistarna. Ta ett (eller tre) djupa andetag och upprepa mantrat; Alla kan göra en krans, det är jättelätt!
  • Sätt tillbaka samtliga kvistar som lossnade när du fick klippa bort delar av handsken. Hämta därefter förstaförbandslådan för att plåstra om din blödande vänstra tumme och pekfinger då handsken numera saknar just dessa användbara detaljer för säker granbarrshantering.  Räkna långsamt baklänges till 10 och upprepa mantrat: Alla kan göra en krans, det är jättelätt!
  • Leta fram de röda band du tänker dekorera kransen med. När du efter 35 minuters sökande hittat dessa kan du konstatera att det saknas 14 cm. Lägg dig i fosterställning och upprepa mantrat; Alla kan göra en krans, det är jättelätt!
  • Ta det röda bandet och knyt som dekoration en stor rosett (gärna en snygg). Klipp av det av det röda bandet som inte behövs.( Skulle du vid detta tillfälle råka klippa av ståltråden istället för det röda bandet och hela kransen därmed ramlar isär rekommenderar jag att du slänger skiten och KÖPER en krans på närmaste julmarknad)  Ta därefter bort plåstret som fastnade på rosetten. Häll upp ett glas vin och upprepa mantrat; Alla kan göra en krans, det är jättelätt!
  • Suddig bild pga låg blodsockernivå och kraftiga humörsvängningar
  • Bär ut kransen för att sätta upp den på din dörr. Ta in den igen då du glömt att sätta dit upphängningsanordningen. Halsa ett till glas vin samtidigt som du sanerar golv, bord och kläder från grankåda och barr och gå sedan ut igen och häng upp kransen medan du upprepar mantrat; Alla kan göra en krans, det är jättelätt!Ta fram mobilen, fota dörren med din egenhändigt tillverkade krans.
  • Lägg sedan ut den fotoshoppade bilden på alla sociala medier du känner till med texten: ALLA KAN GÖRA EN KRANS, DET ÄR JÄTTELÄTT!
  • Lycka till!

    Julkransen
    Den Traditionella julkransen!

    1 december. Utegranen

    I vår familj startar alltid julstressen med att hitta Granen! Den med stort G!

    Inget annat duger då jag är uppvuxen med en far som  i många,många år sålde och levererade julgranar till åtminstone halva Umeås befolkning. I och för sig var han en driven försäljare och skulle med största säkerhet gjort snöbollar till en storsäljare på Nordpolen om han bara fått chansen. Det var nog många som i ärlighetens namn kom hem med granar som inte direkt såg ut som om de var tagna ur Kalles jul precis. Hans främsta säljargument var att ”allt blir snyggt med glitter på” och då folk gillade att handla julgran av farsan så  kom de ändå troget tillbaka år  efter år och köpte granar som hade (minst) 2 baksidor.

    I mitt föräldrahem hade vi  naturligtvis (om morsan hann med) den snyggaste gran en kunde föreställa sig men de flesta år (när morsan som vanligt inte hann vara med) fick vi ta den sista stackars ynkliga och sorgliga ursäkt till julgran som ensam och nedtrampad fanns kvar när julgransförsäljningen avslutades sent dagen före dopparedagen.

    Men för att återgå till nutid och vår ständigt återkommande årliga granångest.

    Det inte den riktiga julgranen vi söker nu utan det är den som ska stå utomhus från första advent och lysa upp i vintermörkret. Ni vet, den där som antingen blåser bort, snöar över eller får grenarna knäckta när blötsnön övergår till tonvis med isbark. Att vi ens bryr oss om hur den initialt ser ut är något av en gåta men en anledning (förutom lathet) kan vara att den enligt någon outgrundlig tradition troligtvis kommer att stå kvar till framåt midsommar. Då först brukar den kläs av, tas ner och slängas in i någon av våra rasthagar där hästarna njutningsfyllt tuggar i sig den lilla julstämning som eventuellt kan finnas kvar.

    Jag menar, eftersom att det är förhållandevis lite folk på vår gård under vintern så är det ju kul om den är snygg även när verksamheten startar i april.

    Vilken gran som helst skulle ju egentligen duga. Eller i princip vilket träd som helst. Eller varför inte sätta ljusen i syrenen som ändå står där utanför huset?

    Men nejdå, djupt tyngda av vår starka  traditioner och en med en rent märklig förmåga att glömma föregående års mödosamma strapatser i vår Sörgårdsskog så kommer vi, antingen i underkylt regn och/eller plumsande i ett par dm blötsnö,  kämpa oss genom snårig och obanad terräng.

    Idén att leta gran i god tid under en säsong när det är torrt, varmt och lättsamt härligt att gå i skogen stannar alltid just på idéstadiet och händer aldrig någonsin på riktigt.  Av Tradition väntar vi alltid till när det absolut inte går att skjuta upp granletandet längre och av samma långt gående Tradition så är det aldrig heller bra väder när vi ska leta gran.

    Aldrig!

    När så mitt stackars protesopererade högerknä efter ett antal timmars slit till sist hotar med att säga upp sig och kräver kaffe och kaka som kompensation så brukar det sluta med att vi tar den gran vi tittade på först.

    Den som står precis vid stigen, 5 minuters  enkel promenad hemifrån och som absolut inte dög på vår väg ut på julgransexpeditionen men nu, några timmar senare, framstår som riktigt, riktigt acceptabel.

    Det vill säga hyfsat snygg, hyfsat tät, hyfsat grön och ganska rak. Det KAN i och för sig bero på den skymning som alltid infinner sig när vi är ute och letar gran. Precis som nederbörd.

    Men som farsan skulle ha sagt, med lite glitter i grenarna så blir den ändå snygg!

    Snart är det dessutom dags för oss att ge oss ut för att  hitta den RIKTIGA granen också vilket gör att allt kommer att upprepas minst en gång till.

    Och  till sist! Den som kommer med förslag på fuskalternativ som plastgran eller inköp av odlad kungsgran, båda lättsamt hittade i närmaste stad kommer att mötas av största oförståelse. Traditioner är till för att följas även om det ibland innebär skoskav, utmattning, blodvite och träningsvärk.

    Bokstavskombinationer i Hästvärlden

    Medlem i KR
    Medlem i KR

    Vi hästmänniskor formligen älskar förkortningar! Speciellt sådana som ingen annan än en annan hästmänniska förstår. Allra bäst är kanske de förkortningar som inte alla hästmänniskor känner till utan som bara de riktigt initierade har en aning om vad de betyder.

    En del är förkortningar på olika sjukdomar och tillstånd hos hästen, tex PPID, EMS, A2, PSSM, CEM etc (fö sjukt bra att det finns förkortningar då de fullständiga namnen i princip omöjliga att både komma ihåg eller uttala)

    Andra snitsiga förkortningar är på sådant många sysselsätter sig och sina hästar med. Det är bl.a AR, NH, CR, RC,WE, TRAB, LA, MSV, TREC mm, mm vilka alla som håller på med något av detta självklart vet vad det är och mer eller mindre snabbt och enkelt kan redogöra för. Nåja, själva ordetTRAB är det visst ingen som egentligen vet vad det betyder, men det hindrar inte utövarna från att utföra det mycket ofta och gärna.

    Men trots att det redan finns så många olika träningsmetoder, tävlingar och discipliner så känns det ändå som om det fattas något för att alla ska kunna få rätt tillhörighet och framförallt en förkortning att stoltsera med. Därför kommer jag därför med följande förslag:

    IR- Internet Riders: Det är de som på ett outtröttligt sätt via olika forum på nätet kommer med tvärsäkra råd om hästars träningsmetoder och hästhälsa utan att ha sett hästen i det verkliga livet. Det som kännetecknar en äkta IR är att den sällan äger, har ägt, aldrig tränat eller ens sett en levande häst IRL. En IR utövare har ALLTID har rätt! Oavsett! Även när den har fel så har den rätt! Så det så! De mest inbitna utövarna av IR har flera konton på FB samt innehar en mängd olika profiler vilket gör att de ibland utan att veta om det har den hetaste debatten med sig själv…

    SR- Slow Riding: Utövarna av denna disciplin ägnar mycket tid till att träna stillastående och ibland, när andan faller på, även långsam skritt med många och långa halter. Utövaren är oftast kvinnlig och i övre medelåldern (vilket faktiskt oftast även gäller hästen)

    QS- Quick Stop: Här går det ut på att så snabbt som möjligt bli utesluten på alla hopptävlingar genom utvägringar. Kännetecknen för en äkta QS ryttare är att den alltid glatt klappar sin häst även när den för 108:e gången vägrat ut sig på första hindret. Hästen är ofta en ngt överviktig ponny (vilken för övrigt, både spänstigt och entusiastiskt hoppar det högsta hindret på framhoppningen efter att den uppfyllt sin plikt och vägrat ut sig inne på banan) Även om QS framförallt är en ponnysport så finns det även klasser för stora hästar.

    WWW- WildWildWest: Denna sammanslutning av ryttare har varit på en endagsshow på High Chaparall och blivit inspirerade. Utan att vara fördomsfull så är nog de flesta i denna förening företrädesvis män i 40 årsåldern.

    KR- Kamikaze Ridning: En del moment påminner mycket om AR (Akademisk Ridning) men med den stora skillnaden att skolorna över mark inte är frivilliga. I alla fall inte från ryttarens sida. Kräver att god fysik, kondition och balans redan finns innan man startar utövandet. Ålder är oviktig. Mod överstiger oftast förstånd hos dessa ryttare. Bör undvikas av SR ryttare.

    FC-Fashion Class: Här gäller det att visa sig från sin snyggaste sida. Och dyraste. Resultaten i denna klass har inget att göra med hur fort, högt eller snyggt din häst rör sig. Enbart den med det senaste och oftast mest kostsamma inom ridmode och hästutrustning göre sig besvär! Medtag alla kvitton då de alltid kollas så att ingen kommer med något begagnat eller äldre än vad senaste modetrenden säger.(Resulterar i omedelbar uteslutning och evig skam!) Vid lika resultat fortsätter tävlingen på parkeringen där den dyraste, största och nyaste dragbilen och transporten blir avgörande.

    BWA-Besserwisser Association: En sammanslutning av människor som av förklarliga skäl sällan eller aldrig har samma åsikt som öviga medlemmar i BWA. Påträffas i princip överallt men är mest vanlig på läktare, utanför ridbanestaket samt passerande i stallgångar. Under en tävlingsdag hittas åtminstone eller två BWA medlemmar väldigt ofta ute på parkeringar där svårlastade hästarna finns. Viss likhet finns med IR, och många är kvalificerade och väletablerade medlemmar i båda föreningarna.

    Sammankomst med Trähästälskarnas Riksförbund
    Sammankomst med Trähästälskarnas Riksförbund

    TRÄF- Trähästälskarnas Riskförbund: Under denna flagg samlas alla som inte fattar vitsen med att behöva mocka, rykta eller lukta häst. De kännetecknas av en mycket god ekonomi (i allafall mycket bättre än den som valt den mer kostsamma levande varianten av fyrbent vän) De kan också ibland höras klaga över stickor och/eller träsmak i rumpan. Detta förbund borde, enligt många hästar, vara ett mycket bra alternativ för många ”ryttare”. Om inte så är bowling ett annat bra alternativ!

    Hittar du fortfarande inte din förening, tävlingsklass eller nisch så finns det säkert fler bokstavskombinationer. Det är bara att fylla på i listan… För tänk vad bra och roligt det är att känna tillhörighet och samtidigt med en enkel bokstavskombination kunna berätta för alla vem man är och vad man gör! Eller?

     

    Guldpastan

    Guldpasta – Receptet:

    • 0,5 dl gurkmeja (helst ekologisk)
    • 1 – 2 dl vatten
    • 5 msk kokosolja
    • 1,5 tsk nymald svartpeppar

    Blanda gurkmejan med 1 dl vatten och sjud sakta i 7-8 minuter på svag värme. Rör hela tiden i kastrullen och späd med mer vatten om det behövs.

    Ta bort kastrullen från plattan och rör i kokosoljan och svartpeppar. Rör tills det har svalnat och kokosoljan blandat sig väl i pastan.

    Häll sedan upp guldpastan i steriliserad glasburk (glöm inte locket) och förvara i kylskåp.

    Hållbart i ca 14 dagar.

     

    Gurkmeja är ett utmärkt och prisvärt alternativ till andra antiinflammatoriska medel och många hästägare har upptäckt dess fantastiska effekt på hästens hälsa och rörlighet.

    OBS! Det verksamma ämnet i gurkmeja, Curcumin, har inte så  hög biotillgänglighet och upptaget blir rätt lågt om man inte blandar gurkmejan med nymald svartpeppar samt en liten mängd olja. Piperin, vilket är det verksamma ämnet i svartpeppar ökar upptaget av curcuminet med upp till 20 gånger. Oljan gör också att upptaget ökas.

    • Leder och muskler kan med fördel behandlas med gurkmeja.
    • Bra resultat har setts på hästar som har/haft Borrelia/Erlichias.
    • Gurkmeja har laxerande effekt och påverkar även lever och galla i positiv riktning.
    • Modern forskning pekar på att gurkmeja förebygger cancer och leversjukdomar.
    • Ny svensk forskningsrapport visar att gurkmeja ger effekt Alzheimers (läs mer om det här)
    • Används med framgång för att bekämpa inkar och används då både invärtes och utvärtes.
    • Gurkmeja är kraftigt antioxiderande och inflammationshämmande. Verkar positivt för ledvätska, läker och stärker.
    • Läkande på magsår och andra sår både utvärtes(ges invärtes) och invärtes.
    • Kan blandas med vilka örter som helst.

    Men det är inte enbart hästar som med fördel kan äta gurkmeja, även vi människor har stor nytta av att inta den.  Testa att göra Guldpasta enligt ovan och gör Guldmjölk, det är faktiskt riktigt gott och även den som inte gillar smaken av gurkmeja brukar utan problem kunna dricka det. Jag brukar även blanda i all mat där det passar, tex grytor och olika röror för att på ett naturligt sätt öka dagsdosen.

    Guldmjölk – Receptet: 

    Guldmjölk passar till kvällsdryck eftersom varm mjölk lugnar ner nervsystemet och hjälper Dig att slappna av men drick gärna en kopp 2- 3 ggr per dag så får du snabbare effekt.  Gurkmeja är känt för att göra lederna mer flexibla, därför brukar det rekommenderas guldmjölk om lederna knakar.

    (1 port)

    • 2 dl mjölk ( ris-, havre- eller komjölk)
    • 1/2 dl vatten
    • ½- 1 tsk gurkmeja-pasta (se recept ovan)
    • 1 krm malen kardemumma
    • 1 tsk honung (lite kanel ovanpå).

    Koka upp mjölk i en kastrull. Häll vatten i en mugg/kopp och blanda i gurkmeja, kardemumma och honung. Tillsätt den varma mjölken. Rör om då och då när Du dricker.

    Om jag har lite bråttom så  brukar jag  inte använda någon mjölksort utan blandar ut guldpastan enbart i lite varmt vatten och dricker. Det funkar utan att använda andra kryddor och honung också.

    Jag brukar även dricka Ingefärsshot 2-3 ggr per dag.

    Tänk bara på att börja med en mindre mängd för att vänja dig och magen vid gurkmejan!

    Vill du har mer info om Gurkmeja eller andra örters användning får du gärna kontakta mig på [email protected] eller ring  090-211 42

    Bokstavskombinationer i Hästvärlden

     

    Medlem i KR
    (Livstids)Medlem i KR

    Vi hästmänniskor formligen älskar förkortningar!

    Speciellt lyckliga blir vi av sådana som ingen annan än en annan hästmänniska förstår. Och allra, allra bäst är kanske de förkortningar som inte alla hästmänniskor känner till utan där det enbart  är de riktigt initierade som har en aning om vad de betyder.

    En del är förkortningar på olika sjukdomar och tillstånd hos hästen, tex PPID, EMS, A2, PSSM, CEM etc (fö sjukt bra att det finns förkortningar då de fullständiga namnen i princip är totalt omöjliga att både komma ihåg eller uttala)

    Andra snitsiga förkortningar är på sådant som många sysselsätter sig och sina hästar med. Det är bl.a AR, NH, CR, RC,WE, TRAB, LA, MSV, TREC mm, mm vilka alla som håller på med något av detta självklart vet vad det är och mer eller mindre snabbt och enkelt kan redogöra för. Nåja, själva ordet TRAB är det visst ingen som egentligen vet vad det betyder, vilket inte på något sätt hindrar utövarna från att utföra det mycket, ofta och gärna.

    Men trots att det redan finns så många olika träningsmetoder, tävlingar och discipliner så känns det ändå som om det fattas något för att alla ska kunna få rätt tillhörighet och framförallt en förkortning att stoltsera med. Därför kommer jag därför med följande förslag:

    IR- Internet Riders: Det är de som på ett outtröttligt sätt via diverse forum på nätet kommer med absoluta och tvärsäkra råd om hästars träningsmetoder och hästhälsa utan att ha sett hästen i det verkliga livet. Det som kännetecknar en äkta IR är att den sällan äger, har ägt, tränat eller ens sett en levande häst IRL. Krav för medlemskap i klubben är en haltande förmåga till källkritik samt bristfällig uppfostran. Man kan lätt känna igen en  IR utövare då den  har ALLTID har rätt! Oavsett! Även när den har fel så har den rätt! Så det så! De mest inbitna utövarna av IR har flera konton på FB samt innehar en mängd olika profiler vilket gör att de ibland utan att veta om det har den hetaste debatten med sig själv.

    SR- Slow Riding: Utövarna av denna disciplin ägnar mycket tid till att träna stillastående. Bland de djärvare i gruppen förekommer även, när andan faller på,  långsam skritt som blandas med många och långa halter. Utövaren är oftast kvinnlig och i övre medelåldern (vilket faktiskt oftast även gäller hästen)

    QS- Quick Stop: Här går det ut på att så snabbt som möjligt bli utesluten på alla hopptävlingar genom att vägra ut sig. Kännetecknen för en äkta QS ryttare är att den alltid glatt klappar sin häst även när den för 108:e gången vägrat ut sig på första hindret. Hästen är ofta en ngt överviktig ponny (vilken för övrigt, vanligtvis både spänstigt och entusiastiskt hoppar det högsta hindret på framhoppningen efter att ha uppfyllt sin plikt och stenvägrat att hoppa inne på banan) Även om QS framförallt är en ponnysport så finns det även klasser för stora hästar.

    WWW- WildWildWest:

    En av de stolta medlemmarna i WWW
    En av de stolta medlemmarna i WWW

    Denna sammanslutning av ryttare har varit på en endagsshow på High Chaparall och blivit inspirerade. Utan att vara fördomsfull så är nog de flesta i denna förening företrädesvis män i 40 årsåldern.

    KR- Kamikaze Ridning: En del moment påminner mycket om AR (Akademisk Ridning) men här finns det stora skillnader då skolorna över mark aldrig någonsin är frivilliga. I alla fall inte från ryttarens sida. KR kräver att god fysik, kondition och balans redan finns innan man startar utövandet. Ålder är helt oviktig. Mod överstiger oftast förstånd hos dessa ryttare. Medlemsavgift erläggs alltid i förskott i denna förening där ordet livstidsmedlem får en annan innebörd. KR bör undvikas av SR ryttare.

    FC-Fashion Class: Här gäller det att visa sig från sin snyggaste sida. Och dyraste. Resultaten i dessa klasser har inget att göra med hur fort, högt eller snyggt din häst rör sig. Enbart den med det senaste och mest exklusiva inom ridmode och hästutrustning göre sig besvär! Medtag alla kvitton då de alltid kontrolleras under tävlingsdagen så att ingen kommer med något som är  begagnat eller äldre än vad senaste modetrenden godkänner.( Överträdelse mot denna regel resulterar i omedelbar uteslutning och evig skam!) Vid lika resultat fortsätter tävlingen på parkeringen där den dyraste, största och nyaste dragbilen och/eller transporten blir avgörande.

    BWA-Besserwisser Association: En sammanslutning av människor som av förklarliga skäl sällan eller aldrig har samma åsikt som övriga medlemmar i BWA. Finns i princip överallt men är mest frekvent på läktare, utanför ridbanestaket samt passerande i stallgångar. Under en tävlingsdag kan åtminstone eller två BWA medlemmar väldigt ofta påträffas ute på parkeringar där de oombedda ”hjälper till” med de mer svårlastade hästarna. Viss likhet finns med IR, och många är kvalificerade och väletablerade medlemmar i båda föreningarna.

    Sammankomst med Trähästälskarnas Riksförbund
    Sammanträde i Trähästälskarnas Riksförbund

    TRÄF- Trähästälskarnas Riskförbund: Under denna flagg samlas alla som inte fattar vitsen med att behöva mocka, rykta eller lukta häst. De kännetecknas av en mycket god ekonomi (i alla fall mycket bättre än den som valt den mer kostsamma levande varianten av fyrbent vän) De kan också ibland höras klaga över stickor och/eller träsmak i rumpan. Detta förbund borde i en allt högre grad, ( i alla fall enligt många hästar), vara ett mycket bra alternativ för många ”ryttare”. Om inte så är bowling också ett bra alternativ!

    Har du fortfarande inte hittat DIN förening, tävlingsklass eller nisch så finns det många fler bokstavskombinationer. Det är bara att fylla på i listan. För tänk vad bra och roligt det är att få känna tillhörighet och samtidigt med en enkel bokstavskombination kunna berätta för alla vem man är och vad man gör!

    Eller?

    Alla har vi varit små. Till och med jag!

    Jag red på ridskola när jag var liten.

    Det här var på tidigt 60-tal och på den tiden var jag verkligen liten. Jätteliten!

    På Ridskolan fanns bara stooora halvblodshästar runt 155-170 i mkh så att påstå att jag red kanske är att ta i lite. Men jag satt i alla fall på en hästrygg och trodde säkert att jag red.

    Året var 1963 , jag var 7 år, smal som en sticka och vägde inte många kilon. Hästarna på Ridskolan var samtliga utrustade med manskapssadlar där sittytan var generöst tilltagen för att passa stora och breda beväringsrumpor. Alla som någon gång suttit i en manskapssadel vet att det enda man i princip kan säga om den i någorlunda positiva ordalag är att den i de allra flesta fall åtminstone passade hästen

    Manskapssadel

    Och att det fanns ett rejält framvalv att klamra sig fast vid när det var dags att lära sig den hisnande hastigheten trav.

    Om man säger som så, lättridning var inget man lärde sig för att man hade taktkänsla, det var ren och skär överlevnadsinstinkt. Åtminstone var det så för mig!

    Dessa manskapssadlar var begåvade med stigläder med spännen grova och kraftiga nog för att klara vikten från en mellanstor elefant.  Det var inte enbart sittytan som var generöst tilltagna även stigbyglarna på dessa sadlar var för en liten barnfot enorma,  stora tillräckligt för att enkelt trä över foten och ända långt upp på låren.

    Snacka om säkerhetsutrustning, ingen risk att man ramlade i backen om olyckan skulle vara framme.

    Med foten stadigt genom stigbygeln så var det ändå dryga metern kvar till backen där man hängde upp och ner. Möjligtvis nådde håret ner (om man hade hyfsat långt hår) eftersom att man i det läget troligast var barhuvad. Ridhjälmen man stolt tog på sig vid början av varje ridpass låg vid det här laget sedan länge i sågspånet då den var det första, utan undantag, som flög av vid minsta obalans. För att underlätta detta brydde man sig mycket sällan om att fästa ridhjälmens gummiband under hakan.Ridhjälm Wahlströms

    Jag har inget minne av vilka kläder och skor man i övrigt hade på sig men troligtvis bar jag byxor med rejäla och kraftiga innersömmar. För minnet av de blödande skavsåren på insida lår och knän sitter fortfarande kvar mycket djupt i själen.

    Nu går jag i och för sig händelserna i förväg, det dröjde ju faktiskt rätt länge innan man fick chansen att utöva något på hästryggen som kunde få den mest obalanserade att ramla av. Lektionerna man red från början kallades, om jag kommer ihåg rätt, skrittpass. Och det var precis vad det var. Man red i skritt med en ledare (oftast marginellt större än en själv) som med ett stadigt tag i båda tyglarna tog hästen runt, runt i ridhuset och på ett mer eller mindre skickligt sätt såg till att avstånd hölls, ridvägar reds och halter gjordes.

    Denna ledare agerade för övrigt oftast hästens livvakt och såg på ett mycket kraftfullt sett till att inte någon annan än hon, och på nåder, den ryttare som för tillfället åkte med i sadeln, hade någon som helst tillträde till den. Dessa tjejer kunde vara förste, andre, tredje eller möjligtvis fjärde skötare på denna älsklingshäst och fick på ridskolan en naturlig skolning för att bli framtidens mest armbågsvassaste företagsledare, mest tjockhudade politiker eller den tuffaste högstadieläraren i stan. En och annan försteskötare skulle säkert med framgång och utan något som helst problem redan i 12 årsåldern kunnat leda vilken militärjunta som helst i någon sydamerikansk bananrepublik. Själv lyckades jag ta mig så pass högt upp i rankingen att jag kunde titulera mig ”tredjelärling”. Men så blev jag aldrig någon riktigt framgångsrik diktator heller.

    Dessa skrittpass pågick i 30 minuter och kostade när jag startade min ryttarkarriär 2 kr. Hela ridskoleidén låg på den här tiden helt i sin linda på denna Ridskolepedagogik och organisation och administration  fullkomligt lyste med sin frånvaro.

    För att få sin hett eftertraktade ”lektion”  tog man sig till ridhuset så tidigt som möjligt en lördag eller söndagsmorgon. Efter att hästarna letts ut i ridhuset av sina ”livvakter” och ställs upp på medellinjen gällde det att hålla sig väl framme när ridläraren för dagen, (militär och troligen straffkommenderad), plockade kronorna ur våra uppsträckta och ivrigt viftande händer. Hade jag tur så tog han just mina kronor varvid man sprang allt vad benen höll till den häst man helst ville rida så ingen annan hann före. Hade man mindre tur och alla andra hade längre armar och vassare armbågar så kunde det hända att man aldrig kom upp i sadeln den dagen och man fick besviket ta sig hem igen och hoppas på bättre tur nästa gång.

    Här tillbringade jag många många timmar i min barndom.
    Här i detta ridhus tillbringade jag många många timmar i min barndom.

    Under den tid man red i dessa skrittpass (kan ha varit i flera år!)  så var man otroligt imponerad av de som blivit så duktiga att de fått avancera till travpass (för att inte tala av  de superövermänniskor som red i GALOPP-pass)Jag minns att man stod och tittade på dessa lektioner och längtade, längtade efter den dagen man skulle få lära sig trava, rida lätt och STYRA själv. Flera av mina kamrater hade redan fått byta upp sig vilket höjde deras status till oanade höjder och gjorde oss som inte hade gjort det gröna av avundsjuka. Det var ridläraren för dagen som avgjorde om man skulle flyttas upp eller inte och ni kan ju tänka er vilken lycka  man upplevde när den dagen efter evigheters suktande äntligen kom och man  stolt kunde titulera sig travpassryttare!

    Trots ömmande rumpa, blåmärken på smalbenen och svidande skavsår på knäna så var denna halvtimme i veckan min barndoms absoluta höjdpunkt. Jag kan än idag komma ihåg blandningen av spänning, lite nervositet och lycka som mixades med glädjen över att få vistas bland dessa hästar. När jag tittar på bilden från det gamla ridhuset så kan jag känna den speciella doft av sågspån och hästar som bara fanns att hitta på min Ridskola och som är mycket svår att hitta någon annan stans på jorden.

    Där och då startade mitt livslånga och djupa intresse för hästar och ridning, något som så småningom övergick från ren hobby till att bli mitt liv,  yrke och profession.  Mycket har hänt under dessa 58 år (!) men jag ska aldrig glömma känslan när jag för första gången satte mig upp på en bred halvblodsrygg och med stigläder snurrade (minst) 3 gånger andäktigt tog mina första skrittsteg i Norra Ridhuset på Gamla K4 i Umeå.

    Så småningom fick jag ju också rida i en ”vanlig” sadel,  vilket onekligen blev ett lyft för både min ryttarkarriär och rumpa 🙂