Här kommer jag fram till julafton, likt en sorts adventskalender, i ord och bild berätta hur jag och min familj helt Traditionsenligt (våra Traditioner alltså) förbereder oss inför julen.
Alla kan göra en krans, det är jättelätt!
Följ nedanstående steg så har du strax en superfin julkrans som alla kommer att avundas dig.
Gå till närmaste dike och plocka 3-4 lagom långa kvistar av vide. Nynna gärna på mantrat; Alla kan göra en krans, det är jättelätt!
När du tagit dig upp ur diket igen efter att ha halkat omkull 5 gånger på vägen dit och 4 gånger när du blev tvungen att gå hem för att hämta sekatören du glömt på köksbänken går du sedan till närmaste gran och tar några fina kvistar. Upprepa mantrat; Alla kan göra en krans, det är jättelätt!
Sekatören! Varje kranstillverkas bästa verktyg. Näst handskar!
När du sedan, lätt blödande och med ett käckt rivmärke på kinden tar in ditt taggiga och omedgörliga byte (du hittar även en en vilken du tycker är en bra idé att slåss med) in i ditt kök är det lämpligt att återigen upprepa mantrat; Alla kan göra en krans, det är jättelätt
Själva huvudfiguren i dramat!
Leta fram rullen med den tunna gröna metalltråd som du vet att du har någonstans i huset. När du efter 35 minuter hittat den går du ut igen och letar reda på sekatören du tappat någonstans i skogen. Upprepa mantrat minst 5 gånger; Alla kan göra en krans, det är jättelätt!
Ståltrådsrullen som ”någon”trasslat till så att det varken finns en början eller slut på den
Efter att med pannlampans hjälp hittat sekatören igen är det dags att av videkvistarna tillverka den stomme du behöver för att binda din krans. Upprepa mantrat HÖGT; Alla kan göra en krans, det är jättelätt!
Efter att du börjat om 14 gånger då kvistarna antingen varit för korta, för hårda eller för tjocka och kransen därmed skulle ha blivit lämplig till dockhuset eller är mer rektangulär än rund så upprepar du mantrat, nu med eftertryck; Alla kan göra en krans, det är jättelätt!!!!
Efter 14 försök så blev den ändå hyfsat rund!
Ta sedan fram själva grankvistarna och bind med hjälp av ståltråden fast dessa hårt och jämnt på stommen. Det vill säga, om du hittar början på det som en gång varit en prydlig ståltrådsrulle och nu är ett dj-a ståltrådstrassel så kan du nu binda fast granriset på stommen. Upprepa tålmodigt ditt mantra: Alla kan göra en krans, det är jättelätt!
Efter att i åtminstone 25 minuter arbetat hårt med att ordna upp ståltrådshärvan som saknat både början och slut, så sitter nu grankvistarna fast på stommen. Låt inte ditt numera höga blodtryck hindra dig från att upprepa mantrat: Alla kan göra en krans, det är jättelätt!
Själva granriset fästes nu på ett proffsigt och effektivt sätt fast på stommen.
Lirka sedan, försiktigt utan att skada kransen, bort din vänsterhandske som vid en närmare granskning nu visar sig sitta fast hårdare i kransen än grankvistarna. Ta ett (eller tre) djupa andetag och upprepa mantrat; Alla kan göra en krans, det är jättelätt!
Sätt tillbaka samtliga kvistar som lossnade när du fick klippa bort delar av handsken. Hämta därefter förstaförbandslådan för att plåstra om din blödande vänstra tumme och pekfinger då handsken numera saknar just dessa användbara detaljer för säker granbarrshantering. Räkna långsamt baklänges till 10 och upprepa mantrat: Alla kan göra en krans, det är jättelätt!
Leta fram de röda band du tänker dekorera kransen med. När du efter 35 minuters sökande hittat dessa kan du konstatera att det saknas 14 cm. Lägg dig i fosterställning och upprepa mantrat; Alla kan göra en krans, det är jättelätt!
Ta det röda bandet och knyt som dekoration en stor rosett (gärna en snygg). Klipp av det av det röda bandet som inte behövs.( Skulle du vid detta tillfälle råka klippa av ståltråden istället för det röda bandet och hela kransen därmed ramlar isär rekommenderar jag att du slänger skiten och KÖPER en krans på närmaste julmarknad) Ta därefter bort plåstret som fastnade på rosetten. Häll upp ett glas vin och upprepa mantrat; Alla kan göra en krans, det är jättelätt!
Suddig bild pga låg blodsockernivå och kraftiga humörsvängningar
Bär ut kransen för att sätta upp den på din dörr. Ta in den igen då du glömt att sätta dit upphängningsanordningen. Halsa ett till glas vin samtidigt som du sanerar golv, bord och kläder från grankåda och barr och gå sedan ut igen och häng upp kransen medan du upprepar mantrat; Alla kan göra en krans, det är jättelätt!Ta fram mobilen, fota dörren med din egenhändigt tillverkade krans.
Lägg sedan ut den fotoshoppade bilden på alla sociala medier du känner till med texten: ALLA KAN GÖRA EN KRANS, DET ÄR JÄTTELÄTT!
I vår familj startar alltid julstressen med att hitta Granen! Den med stort G!
Inget annat duger då jag är uppvuxen med en far som i många,många år sålde och levererade julgranar till åtminstone halva Umeås befolkning. I och för sig var han en driven försäljare och skulle med största säkerhet gjort snöbollar till en storsäljare på Nordpolen om han bara fått chansen. Det var nog många som i ärlighetens namn kom hem med granar som inte direkt såg ut som om de var tagna ur Kalles jul precis. Hans främsta säljargument var att ”allt blir snyggt med glitter på” och då folk gillade att handla julgran av farsan så kom de ändå troget tillbaka år efter år och köpte granar som hade (minst) 2 baksidor.
I mitt föräldrahem hade vi naturligtvis (om morsan hann med) den snyggaste gran en kunde föreställa sig men de flesta år (när morsan som vanligt inte hann vara med) fick vi ta den sista stackars ynkliga och sorgliga ursäkt till julgran som ensam och nedtrampad fanns kvar när julgransförsäljningen avslutades sent dagen före dopparedagen.
Men för att återgå till nutid och vår ständigt återkommande årliga granångest.
Det inte den riktiga julgranen vi söker nu utan det är den som ska stå utomhus från första advent och lysa upp i vintermörkret. Ni vet, den där som antingen blåser bort, snöar över eller får grenarna knäckta när blötsnön övergår till tonvis med isbark. Att vi ens bryr oss om hur den initialt ser ut är något av en gåta men en anledning (förutom lathet) kan vara att den enligt någon outgrundlig tradition troligtvis kommer att stå kvar till framåt midsommar. Då först brukar den kläs av, tas ner och slängas in i någon av våra rasthagar där hästarna njutningsfyllt tuggar i sig den lilla julstämning som eventuellt kan finnas kvar.
Jag menar, eftersom att det är förhållandevis lite folk på vår gård under vintern så är det ju kul om den är snygg även när verksamheten startar i april.
Vilken gran som helst skulle ju egentligen duga. Eller i princip vilket träd som helst. Eller varför inte sätta ljusen i syrenen som ändå står där utanför huset?
Men nejdå, djupt tyngda av vår starka traditioner och en med en rent märklig förmåga att glömma föregående års mödosamma strapatser i vår Sörgårdsskog så kommer vi, antingen i underkylt regn och/eller plumsande i ett par dm blötsnö, kämpa oss genom snårig och obanad terräng.
Idén att leta gran i god tid under en säsong när det är torrt, varmt och lättsamt härligt att gå i skogen stannar alltid just på idéstadiet och händer aldrig någonsin på riktigt. Av Tradition väntar vi alltid till när det absolut inte går att skjuta upp granletandet längre och av samma långt gående Tradition så är det aldrig heller bra väder när vi ska leta gran.
Aldrig!
När så mitt stackars protesopererade högerknä efter ett antal timmars slit till sist hotar med att säga upp sig och kräver kaffe och kaka som kompensation så brukar det sluta med att vi tar den gran vi tittade på först.
Den som står precis vid stigen, 5 minuters enkel promenad hemifrån och som absolut inte dög på vår väg ut på julgransexpeditionen men nu, några timmar senare, framstår som riktigt, riktigt acceptabel.
Det vill säga hyfsat snygg, hyfsat tät, hyfsat grön och ganska rak. Det KAN i och för sig bero på den skymning som alltid infinner sig när vi är ute och letar gran. Precis som nederbörd.
Men som farsan skulle ha sagt, med lite glitter i grenarna så blir den ändå snygg!
Snart är det dessutom dags för oss att ge oss ut för att hitta den RIKTIGA granen också vilket gör att allt kommer att upprepas minst en gång till.
Och till sist! Den som kommer med förslag på fuskalternativ som plastgran eller inköp av odlad kungsgran, båda lättsamt hittade i närmaste stad kommer att mötas av största oförståelse. Traditioner är till för att följas även om det ibland innebär skoskav, utmattning, blodvite och träningsvärk.
Vi hästmänniskor formligen älskar förkortningar! Speciellt sådana som ingen annan än en annan hästmänniska förstår. Allra bäst är kanske de förkortningar som inte alla hästmänniskor känner till utan som bara de riktigt initierade har en aning om vad de betyder.
En del är förkortningar på olika sjukdomar och tillstånd hos hästen, tex PPID, EMS, A2, PSSM, CEM etc (fö sjukt bra att det finns förkortningar då de fullständiga namnen i princip omöjliga att både komma ihåg eller uttala)
Andra snitsiga förkortningar är på sådant många sysselsätter sig och sina hästar med. Det är bl.a AR, NH, CR, RC,WE, TRAB, LA, MSV, TREC mm, mm vilka alla som håller på med något av detta självklart vet vad det är och mer eller mindre snabbt och enkelt kan redogöra för. Nåja, själva ordetTRAB är det visst ingen som egentligen vet vad det betyder, men det hindrar inte utövarna från att utföra det mycket ofta och gärna.
Men trots att det redan finns så många olika träningsmetoder, tävlingar och discipliner så känns det ändå som om det fattas något för att alla ska kunna få rätt tillhörighet och framförallt en förkortning att stoltsera med. Därför kommer jag därför med följande förslag:
IR- Internet Riders: Det är de som på ett outtröttligt sätt via olika forum på nätet kommer med tvärsäkra råd om hästars träningsmetoder och hästhälsa utan att ha sett hästen i det verkliga livet. Det som kännetecknar en äkta IR är att den sällan äger, har ägt, aldrig tränat eller ens sett en levande häst IRL. En IR utövare har ALLTID har rätt! Oavsett! Även när den har fel så har den rätt! Så det så! De mest inbitna utövarna av IR har flera konton på FB samt innehar en mängd olika profiler vilket gör att de ibland utan att veta om det har den hetaste debatten med sig själv…
SR- Slow Riding: Utövarna av denna disciplin ägnar mycket tid till att träna stillastående och ibland, när andan faller på, även långsam skritt med många och långa halter. Utövaren är oftast kvinnlig och i övre medelåldern (vilket faktiskt oftast även gäller hästen)
QS- Quick Stop: Här går det ut på att så snabbt som möjligt bli utesluten på alla hopptävlingar genom utvägringar. Kännetecknen för en äkta QS ryttare är att den alltid glatt klappar sin häst även när den för 108:e gången vägrat ut sig på första hindret. Hästen är ofta en ngt överviktig ponny (vilken för övrigt, både spänstigt och entusiastiskt hoppar det högsta hindret på framhoppningen efter att den uppfyllt sin plikt och vägrat ut sig inne på banan) Även om QS framförallt är en ponnysport så finns det även klasser för stora hästar.
WWW- WildWildWest: Denna sammanslutning av ryttare har varit på en endagsshow på High Chaparall och blivit inspirerade. Utan att vara fördomsfull så är nog de flesta i denna förening företrädesvis män i 40 årsåldern.
KR- Kamikaze Ridning: En del moment påminner mycket om AR (Akademisk Ridning) men med den stora skillnaden att skolorna över mark inte är frivilliga. I alla fall inte från ryttarens sida. Kräver att god fysik, kondition och balans redan finns innan man startar utövandet. Ålder är oviktig. Mod överstiger oftast förstånd hos dessa ryttare. Bör undvikas av SR ryttare.
FC-Fashion Class: Här gäller det att visa sig från sin snyggaste sida. Och dyraste. Resultaten i denna klass har inget att göra med hur fort, högt eller snyggt din häst rör sig. Enbart den med det senaste och oftast mest kostsamma inom ridmode och hästutrustning göre sig besvär! Medtag alla kvitton då de alltid kollas så att ingen kommer med något begagnat eller äldre än vad senaste modetrenden säger.(Resulterar i omedelbar uteslutning och evig skam!) Vid lika resultat fortsätter tävlingen på parkeringen där den dyraste, största och nyaste dragbilen och transporten blir avgörande.
BWA-Besserwisser Association: En sammanslutning av människor som av förklarliga skäl sällan eller aldrig har samma åsikt som öviga medlemmar i BWA. Påträffas i princip överallt men är mest vanlig på läktare, utanför ridbanestaket samt passerande i stallgångar. Under en tävlingsdag hittas åtminstone eller två BWA medlemmar väldigt ofta ute på parkeringar där svårlastade hästarna finns. Viss likhet finns med IR, och många är kvalificerade och väletablerade medlemmar i båda föreningarna.
Sammankomst med Trähästälskarnas Riksförbund
TRÄF- Trähästälskarnas Riskförbund: Under denna flagg samlas alla som inte fattar vitsen med att behöva mocka, rykta eller lukta häst. De kännetecknas av en mycket god ekonomi (i allafall mycket bättre än den som valt den mer kostsamma levande varianten av fyrbent vän) De kan också ibland höras klaga över stickor och/eller träsmak i rumpan. Detta förbund borde, enligt många hästar, vara ett mycket bra alternativ för många ”ryttare”. Om inte så är bowling ett annat bra alternativ!
Hittar du fortfarande inte din förening, tävlingsklass eller nisch så finns det säkert fler bokstavskombinationer. Det är bara att fylla på i listan… För tänk vad bra och roligt det är att känna tillhörighet och samtidigt med en enkel bokstavskombination kunna berätta för alla vem man är och vad man gör! Eller?
Blanda gurkmejan med 1 dl vatten och sjud sakta i 7-8 minuter på svag värme. Rör hela tiden i kastrullen och späd med mer vatten om det behövs.
Ta bort kastrullen från plattan och rör i kokosoljan och svartpeppar. Rör tills det har svalnat och kokosoljan blandat sig väl i pastan.
Häll sedan upp guldpastan i steriliserad glasburk (glöm inte locket) och förvara i kylskåp.
Hållbart i ca 14 dagar.
Gurkmeja är ett utmärkt och prisvärt alternativ till andra antiinflammatoriska medel och många hästägare har upptäckt dess fantastiska effekt på hästens hälsa och rörlighet.
OBS! Det verksamma ämnet i gurkmeja, Curcumin, har inte så hög biotillgänglighet och upptaget blir rätt lågt om man inte blandar gurkmejan med nymald svartpeppar samt en liten mängd olja. Piperin, vilket är det verksamma ämnet i svartpeppar ökar upptaget av curcuminet med upp till 20 gånger. Oljan gör också att upptaget ökas.
Leder och muskler kan med fördel behandlas med gurkmeja.
Bra resultat har setts på hästar som har/haft Borrelia/Erlichias.
Gurkmeja har laxerande effekt och påverkar även lever och galla i positiv riktning.
Modern forskning pekar på att gurkmeja förebygger cancer och leversjukdomar.
Ny svensk forskningsrapport visar att gurkmeja ger effekt Alzheimers (läs mer om det här)
Används med framgång för att bekämpa inkar och används då både invärtes och utvärtes.
Gurkmeja är kraftigt antioxiderande och inflammationshämmande. Verkar positivt för ledvätska, läker och stärker.
Läkande på magsår och andra sår både utvärtes(ges invärtes) och invärtes.
Kan blandas med vilka örter som helst.
Men det är inte enbart hästar som med fördel kan äta gurkmeja, även vi människor har stor nytta av att inta den. Testa att göra Guldpasta enligt ovan och gör Guldmjölk, det är faktiskt riktigt gott och även den som inte gillar smaken av gurkmeja brukar utan problem kunna dricka det. Jag brukar även blanda i all mat där det passar, tex grytor och olika röror för att på ett naturligt sätt öka dagsdosen.
Guldmjölk – Receptet:
Guldmjölk passar till kvällsdryck eftersom varm mjölk lugnar ner nervsystemet och hjälper Dig att slappna av men drick gärna en kopp 2- 3 ggr per dag så får du snabbare effekt. Gurkmeja är känt för att göra lederna mer flexibla, därför brukar det rekommenderas guldmjölk om lederna knakar.
(1 port)
2 dl mjölk ( ris-, havre- eller komjölk)
1/2 dl vatten
½- 1 tsk gurkmeja-pasta (se recept ovan)
1 krm malen kardemumma
1 tsk honung (lite kanel ovanpå).
Koka upp mjölk i en kastrull. Häll vatten i en mugg/kopp och blanda i gurkmeja, kardemumma och honung. Tillsätt den varma mjölken. Rör om då och då när Du dricker.
Om jag har lite bråttom så brukar jag inte använda någon mjölksort utan blandar ut guldpastan enbart i lite varmt vatten och dricker. Det funkar utan att använda andra kryddor och honung också.
Speciellt lyckliga blir vi av sådana som ingen annan än en annan hästmänniska förstår. Och allra, allra bäst är kanske de förkortningar som inte alla hästmänniskor känner till utan där det enbart är de riktigt initierade som har en aning om vad de betyder.
En del är förkortningar på olika sjukdomar och tillstånd hos hästen, tex PPID, EMS, A2, PSSM, CEM etc (fö sjukt bra att det finns förkortningar då de fullständiga namnen i princip är totalt omöjliga att både komma ihåg eller uttala)
Andra snitsiga förkortningar är på sådant som många sysselsätter sig och sina hästar med. Det är bl.a AR, NH, CR, RC,WE, TRAB, LA, MSV, TREC mm, mm vilka alla som håller på med något av detta självklart vet vad det är och mer eller mindre snabbt och enkelt kan redogöra för. Nåja, själva ordet TRAB är det visst ingen som egentligen vet vad det betyder, vilket inte på något sätt hindrar utövarna från att utföra det mycket, ofta och gärna.
Men trots att det redan finns så många olika träningsmetoder, tävlingar och discipliner så känns det ändå som om det fattas något för att alla ska kunna få rätt tillhörighet och framförallt en förkortning att stoltsera med. Därför kommer jag därför med följande förslag:
IR- Internet Riders: Det är de som på ett outtröttligt sätt via diverse forum på nätet kommer med absoluta och tvärsäkra råd om hästars träningsmetoder och hästhälsa utan att ha sett hästen i det verkliga livet. Det som kännetecknar en äkta IR är att den sällan äger, har ägt, tränat eller ens sett en levande häst IRL. Krav för medlemskap i klubben är en haltande förmåga till källkritik samt bristfällig uppfostran. Man kan lätt känna igen en IR utövare då den har ALLTID har rätt! Oavsett! Även när den har fel så har den rätt! Så det så! De mest inbitna utövarna av IR har flera konton på FB samt innehar en mängd olika profiler vilket gör att de ibland utan att veta om det har den hetaste debatten med sig själv.
SR- Slow Riding: Utövarna av denna disciplin ägnar mycket tid till att träna stillastående. Bland de djärvare i gruppen förekommer även, när andan faller på, långsam skritt som blandas med många och långa halter. Utövaren är oftast kvinnlig och i övre medelåldern (vilket faktiskt oftast även gäller hästen)
QS- Quick Stop: Här går det ut på att så snabbt som möjligt bli utesluten på alla hopptävlingar genom att vägra ut sig. Kännetecknen för en äkta QS ryttare är att den alltid glatt klappar sin häst även när den för 108:e gången vägrat ut sig på första hindret. Hästen är ofta en ngt överviktig ponny (vilken för övrigt, vanligtvis både spänstigt och entusiastiskt hoppar det högsta hindret på framhoppningen efter att ha uppfyllt sin plikt och stenvägrat att hoppa inne på banan) Även om QS framförallt är en ponnysport så finns det även klasser för stora hästar.
WWW- WildWildWest:
En av de stolta medlemmarna i WWW
Denna sammanslutning av ryttare har varit på en endagsshow på High Chaparall och blivit inspirerade. Utan att vara fördomsfull så är nog de flesta i denna förening företrädesvis män i 40 årsåldern.
KR- Kamikaze Ridning: En del moment påminner mycket om AR (Akademisk Ridning) men här finns det stora skillnader då skolorna över mark aldrig någonsin är frivilliga. I alla fall inte från ryttarens sida. KR kräver att god fysik, kondition och balans redan finns innan man startar utövandet. Ålder är helt oviktig. Mod överstiger oftast förstånd hos dessa ryttare. Medlemsavgift erläggs alltid i förskott i denna förening där ordet livstidsmedlem får en annan innebörd. KR bör undvikas av SR ryttare.
FC-Fashion Class: Här gäller det att visa sig från sin snyggaste sida. Och dyraste. Resultaten i dessa klasser har inget att göra med hur fort, högt eller snyggt din häst rör sig. Enbart den med det senaste och mest exklusiva inom ridmode och hästutrustning göre sig besvär! Medtag alla kvitton då de alltid kontrolleras under tävlingsdagen så att ingen kommer med något som är begagnat eller äldre än vad senaste modetrenden godkänner.( Överträdelse mot denna regel resulterar i omedelbar uteslutning och evig skam!) Vid lika resultat fortsätter tävlingen på parkeringen där den dyraste, största och nyaste dragbilen och/eller transporten blir avgörande.
BWA-Besserwisser Association: En sammanslutning av människor som av förklarliga skäl sällan eller aldrig har samma åsikt som övriga medlemmar i BWA. Finns i princip överallt men är mest frekvent på läktare, utanför ridbanestaket samt passerande i stallgångar. Under en tävlingsdag kan åtminstone eller två BWA medlemmar väldigt ofta påträffas ute på parkeringar där de oombedda ”hjälper till” med de mer svårlastade hästarna. Viss likhet finns med IR, och många är kvalificerade och väletablerade medlemmar i båda föreningarna.
Sammanträde i Trähästälskarnas Riksförbund
TRÄF- Trähästälskarnas Riskförbund: Under denna flagg samlas alla som inte fattar vitsen med att behöva mocka, rykta eller lukta häst. De kännetecknas av en mycket god ekonomi (i alla fall mycket bättre än den som valt den mer kostsamma levande varianten av fyrbent vän) De kan också ibland höras klaga över stickor och/eller träsmak i rumpan. Detta förbund borde i en allt högre grad, ( i alla fall enligt många hästar), vara ett mycket bra alternativ för många ”ryttare”. Om inte så är bowling också ett bra alternativ!
Har du fortfarande inte hittat DIN förening, tävlingsklass eller nisch så finns det många fler bokstavskombinationer. Det är bara att fylla på i listan. För tänk vad bra och roligt det är att få känna tillhörighet och samtidigt med en enkel bokstavskombination kunna berätta för alla vem man är och vad man gör!
Det här var på tidigt 60-tal och på den tiden var jag verkligen liten. Jätteliten!
På Ridskolan fanns bara stooora halvblodshästar runt 155-170 i mkh så att påstå att jag red kanske är att ta i lite. Men jag satt i alla fall på en hästrygg och trodde säkert att jag red.
Året var 1963 , jag var 7 år, smal som en sticka och vägde inte många kilon. Hästarna på Ridskolan var samtliga utrustade med manskapssadlar där sittytan var generöst tilltagen för att passa stora och breda beväringsrumpor. Alla som någon gång suttit i en manskapssadel vet att det enda man i princip kan säga om den i någorlunda positiva ordalag är att den i de allra flesta fall åtminstone passade hästen
Och att det fanns ett rejält framvalv att klamra sig fast vid när det var dags att lära sig den hisnande hastigheten trav.
Om man säger som så, lättridning var inget man lärde sig för att man hade taktkänsla, det var ren och skär överlevnadsinstinkt. Åtminstone var det så för mig!
Dessa manskapssadlar var begåvade med stigläder med spännen grova och kraftiga nog för att klara vikten från en mellanstor elefant. Det var inte enbart sittytan som var generöst tilltagna även stigbyglarna på dessa sadlar var för en liten barnfot enorma, stora tillräckligt för att enkelt trä över foten och ända långt upp på låren.
Snacka om säkerhetsutrustning, ingen risk att man ramlade i backen om olyckan skulle vara framme.
Med foten stadigt genom stigbygeln så var det ändå dryga metern kvar till backen där man hängde upp och ner. Möjligtvis nådde håret ner (om man hade hyfsat långt hår) eftersom att man i det läget troligast var barhuvad. Ridhjälmen man stolt tog på sig vid början av varje ridpass låg vid det här laget sedan länge i sågspånet då den var det första, utan undantag, som flög av vid minsta obalans. För att underlätta detta brydde man sig mycket sällan om att fästa ridhjälmens gummiband under hakan.
Jag har inget minne av vilka kläder och skor man i övrigt hade på sig men troligtvis bar jag byxor med rejäla och kraftiga innersömmar. För minnet av de blödande skavsåren på insida lår och knän sitter fortfarande kvar mycket djupt i själen.
Nu går jag i och för sig händelserna i förväg, det dröjde ju faktiskt rätt länge innan man fick chansen att utöva något på hästryggen som kunde få den mest obalanserade att ramla av. Lektionerna man red från början kallades, om jag kommer ihåg rätt, skrittpass. Och det var precis vad det var. Man red i skritt med en ledare (oftast marginellt större än en själv) som med ett stadigt tag i båda tyglarna tog hästen runt, runt i ridhuset och på ett mer eller mindre skickligt sätt såg till att avstånd hölls, ridvägar reds och halter gjordes.
Denna ledare agerade för övrigt oftast hästens livvakt och såg på ett mycket kraftfullt sett till att inte någon annan än hon, och på nåder, den ryttare som för tillfället åkte med i sadeln, hade någon som helst tillträde till den. Dessa tjejer kunde vara förste, andre, tredje eller möjligtvis fjärde skötare på denna älsklingshäst och fick på ridskolan en naturlig skolning för att bli framtidens mest armbågsvassaste företagsledare, mest tjockhudade politiker eller den tuffaste högstadieläraren i stan. En och annan försteskötare skulle säkert med framgång och utan något som helst problem redan i 12 årsåldern kunnat leda vilken militärjunta som helst i någon sydamerikansk bananrepublik. Själv lyckades jag ta mig så pass högt upp i rankingen att jag kunde titulera mig ”tredjelärling”. Men så blev jag aldrig någon riktigt framgångsrik diktator heller.
Dessa skrittpass pågick i 30 minuter och kostade när jag startade min ryttarkarriär 2 kr. Hela ridskoleidén låg på den här tiden helt i sin linda på denna Ridskolepedagogik och organisation och administration fullkomligt lyste med sin frånvaro.
För att få sin hett eftertraktade ”lektion” tog man sig till ridhuset så tidigt som möjligt en lördag eller söndagsmorgon. Efter att hästarna letts ut i ridhuset av sina ”livvakter” och ställs upp på medellinjen gällde det att hålla sig väl framme när ridläraren för dagen, (militär och troligen straffkommenderad), plockade kronorna ur våra uppsträckta och ivrigt viftande händer. Hade jag tur så tog han just mina kronor varvid man sprang allt vad benen höll till den häst man helst ville rida så ingen annan hann före. Hade man mindre tur och alla andra hade längre armar och vassare armbågar så kunde det hända att man aldrig kom upp i sadeln den dagen och man fick besviket ta sig hem igen och hoppas på bättre tur nästa gång.
Här i detta ridhus tillbringade jag många många timmar i min barndom.
Under den tid man red i dessa skrittpass (kan ha varit i flera år!) så var man otroligt imponerad av de som blivit så duktiga att de fått avancera till travpass (för att inte tala av de superövermänniskor som red i GALOPP-pass)Jag minns att man stod och tittade på dessa lektioner och längtade, längtade efter den dagen man skulle få lära sig trava, rida lätt och STYRA själv. Flera av mina kamrater hade redan fått byta upp sig vilket höjde deras status till oanade höjder och gjorde oss som inte hade gjort det gröna av avundsjuka. Det var ridläraren för dagen som avgjorde om man skulle flyttas upp eller inte och ni kan ju tänka er vilken lycka man upplevde när den dagen efter evigheters suktande äntligen kom och man stolt kunde titulera sig travpassryttare!
Trots ömmande rumpa, blåmärken på smalbenen och svidande skavsår på knäna så var denna halvtimme i veckan min barndoms absoluta höjdpunkt. Jag kan än idag komma ihåg blandningen av spänning, lite nervositet och lycka som mixades med glädjen över att få vistas bland dessa hästar. När jag tittar på bilden från det gamla ridhuset så kan jag känna den speciella doft av sågspån och hästar som bara fanns att hitta på min Ridskola och som är mycket svår att hitta någon annan stans på jorden.
Där och då startade mitt livslånga och djupa intresse för hästar och ridning, något som så småningom övergick från ren hobby till att bli mitt liv, yrke och profession. Mycket har hänt under dessa 58 år (!) men jag ska aldrig glömma känslan när jag för första gången satte mig upp på en bred halvblodsrygg och med stigläder snurrade (minst) 3 gånger andäktigt tog mina första skrittsteg i Norra Ridhuset på Gamla K4 i Umeå.
Så småningom fick jag ju också rida i en ”vanlig” sadel, vilket onekligen blev ett lyft för både min ryttarkarriär och rumpa 🙂
För er som läste mitt förra inlägg om uppsittning så kan jag berätta en historia från min allra första tid som ridlärare. Just vid detta tillfälle så var det meningen att jag skulle lära mina helt oerfarna elever den ädla konsten att sitta upp i sadeln på rätt sätt.
En av mina första hästar var ett halvblodssto vid namn Ylva. Ylva det var en mycket klok och förståndig häst, välriden, tålmodig och en väldigt bra läromästare.
När jag för för 40 år sedan startade min verksamhet så hade jag tre hästar, det var förutom Ylva, ett varmblod och ett gotlandsruss. Detta betydde att när det kom till att lära de lite mer storvuxna ryttarna att rida så blev det att sitta upp på Ylvas breda och trygga rygg.
En del av dessa elever var män. Nu ska jag verkligen inte dra alla män över en kam men en del, (och synnerligen den jag nu ska berätta om), hade lite svårt att lyssna färdigt på sin unga och gröna ridlärare(= jag) när hon försökte ge instruktioner för hur en regelrätt uppsittning skulle gå till. Detta gällde för övrigt de flesta andra instruktioner också jag försökte mig på att ge denne man.
Ylva var liksom jag skolad i den gamla skolan, dvs ALL uppsittning och hantering skulle ske från hästens vänstra sida och allt annat var helt omöjligt i hennes värld.
Så när hon började ana att denna rätt fullvuxna karl ämnade att ta sig upp på hennes rygg så gjorde hon sig lite extra beredd och tog ett rejält stöd i sina båda högerben. Med båda högerhovarna ordentligt jordade och med erfarna och starka muskler gjorde hon sig redo att ta emot sin ryttare upp på sin rygg.
Det var bara det att min ouppmärksamme elev helt hade missat det där med vänster sida och inte heller uppfattat att man skulle vänta på att ridfröken gav klartecken för uppsittning. Resolut hade han stoppat in sin vänstra fot i den högra stigbygeln och med ett ordentligt grepp i fram och bakvalv tog han ett kraftfullt tag för att dra sig upp i sadeln.
Vilket resulterade i att stackars Ylva naturligtvis stöp som en fura rakt över sin tilltänkte ryttare.
Det gick bra för alla inblandade, ingen skadade sig. Ylva blev i och för sig med all rätt väldigt förorättad och undanbad sig å det bestämdaste att få denne ”ryttare” på ryggen igen. (Vilket kunde ordnas)
Denne lite för ivrige och något för ouppmärksamme ryttaren blev lite mindre ivrig och något mer uppmärksam efter den incidenten. Han fick sig en tankeställare som gjorde honom till en mycket mer ödmjuk elev och människa. Vilket naturligtvis inte höll i sig länge för 14 dagar senare återgick han föga oförväntat till sitt gamla vanliga överimpulsiva jag och köpte sig en egen häst.
Men det är en annan historia.
Ylvas åsikt var dock att den enda häst denne ryttare ens skulle vara i närheten av var denna:
Trots att det runt om i världen bedrivs rätt mycket forskning om och kring hästar så lever många myter och rena felaktigheter kvar. Dessa myter är ofta baserade på gamla och omoderna kunskaper och sitter djupt rotade hos många hästägare.
Ta bara en sådan sak som varför man sitter upp på hästen från vänster sida.
På de allra flesta ridskolor runt om i Sverige så lär man alla elever att man ska sitta upp från ”rätt” sida. Rätt sida är lika med vänster sida. Om man sitter upp från höger sida så sitter man alltså upp på ”fel” sida. Om någon dristar sig till att fråga varför man sitter upp på vänster så kan svaren variera men många gånger vet inte ridfröken själv riktigt varför och hävdar därför oftast bestämt att ”det har man alltid gjort och därför gör vi så nu också! Punkt!”
För visst vet ni alla vid detta laget att man sitter upp från vänster sida därför att soldaterna för(mycket) länge sedan red med sabel (eller annat jämförbart stickvapen)? Och för att de flesta av dessa soldater var högerhänta och därmed bar sin sabel på sin vänstra sida för att lätt kunna komma åt att ta dra upp den när den lede fi skulle sablas ner.
Så häng med nu! Soldaten stod därför på hästens vänstra sida, med ryggen mot hästens huvud, stoppade in tårna i stigbygeln, tog ett stadigt tag med vänsterhanden på framvalvet för att sedan elegant och smidigt svinga sig upp i sadeln. Utan att sticka eller ens peta på sin häst med sabeln.
På detta sätt fick jag också lära mig att jag skulle sitta upp när jag för drygt 50 år sedan började min ryttarkarriär. Någon större hänsyn togs inte, (av den för dagen straffkommenderade militära ”ridläraren”), att den som skulle upp på den 155 cm höga hästen inte var en fullvuxen karl utan en liten 7-åring som knappt var två äpplen hög (hade man haft en sabel så skulle den säkert varit mycket längre än jag) Jag har förträngt hur det egentligen gick till så där från allra första början men på något sätt så tog man sig ju upp på hästryggen även om det troligtvis inte kunde räknas varken som smidigt och elegant.
Lite lättare blev det ju med tiden, med åren så växte ju benen och att sätta upp foten i stigbygeln innebar inte längre att man behövde utföra någon slags stående spagat med foten rakt upp ovanför huvudet. Det jag dock alltid har haft lite svårt att utföra är den eleganta svingen upp i sadeln. Mitt vänstra knä och fotled har alltid undrat över nödvändigheten att vid varje uppsittning få ledband, ligament och senfästen omvridna och uttöjda. För att blidka mina protesterande leder så blev oftast resultatet att jag sågs utföra en slags enbent steppdans på höger fot för att placera mig i en mer ergonomiskt tillåtande uppsittningsposition.
Sedan en lång tid tillbaka vet jag att det inte finns någon sida på hästen som är mer rätt än den andra, så mina elever får öva sig att sitta upp från både höger och vänster sida. Det är bra träning för ryttaren och det är också bra för hästens kropp att variera uppsittningssida. Och avsittningsida förstås!
Dessutom använder vi alltid uppsittningspall här på Sörgården, vilket troligen skulle få min gamle ridlärare på Strömsholm att spränga ett eller annat blodkärl om han hade kunnat se. På den tiden så ansåg man att kunde man inte sitta upp på korrekt sätt, dvs på vänster sida och från marken, så var ridkarriären slut och behövde man pall för att komma upp så var man antingen för gammal för att rida eller räknades som handikappad.
För att spara på hästarnas ryggar och skona ryttarnas leder så sitter vi dessutom upp i rörelseriktningen. Dvs vi står på pallen, har ryggen mot hästens bakdel, stoppar in adekvat fot i stigbygeln (för att inte få fel utsikt efter uppsittning) båda händerna på framvalvet och svingar därefter vi oss (med viss variation) graciöst upp i sadeln.
Som många av er kanske redan vet så brinner jag för att öka hästars välbefinnande och mående på alla plan. Det är viktigt att kunna se hela hästen och förstå att oförmåga och ovilja hos hästen oftare beror på smärta och stelhet än att hästen är sur, envis eller omöjlig. Precis som hos människor hänger hästens psyke och fysik intimt ihop och det är ju ingen nyhet att psykisk spänning och stress orsakar kroppsliga smärtor och besvär (och vise versa).
Jag har genom åren aktivt sökt studerat en mängd olika sätt och metoder att behandla hästens kroppsliga och mentala bekymmer. Vissa kroppsterapier har intresserat mig mer än andra och då har jag utbildat mig och även i perioder praktiserat detta. För ett antal år sedan kom jag i kontakt med Equine Touch, ET och fastnade direkt när jag med egna ögon fick se vilken otroligt kraftfull effekt det har på hästar. Efter att mer eller mindre helt fokusera på den behandlingsformen och har jag inte ett ögonblick ångrat att jag bestämde mig för att fördjupa mig i just ET.
Numera är jag sedan ett antal år tillbaka Diplomerad Equine Touchterapeut och trots att jag träffar och behandlar många hästar varje år så slutar jag aldrig fascineras över hur mycket ET påverkar och inverkar positivt på hästars fysiska och psykiska hälsa.
Equine Touch är en helt manuellt utförd terapiteknik vilket innebär att man inte utför några manipulationer eller justeringar av skelettet. Det gör att i princip alla hästar uppfattar behandlingen som mycket behaglig och därför väldigt lätt tar den till sig.
Foto och Copyright: Stig Nilsson
Själva tekniken innefattar helt unika vibrationsframkallande grepp som görs på den mjuka vävnaden, dvs. muskler, senor och bindväv över hela hästens kropp. För en oinvigd så kan själva behandlingen se väldigt enkel och simpel ut att ge men faktum är att det krävs mycket träning för att med både fokus och känsla kunna göra greppen korrekt. Rätt utförd skapar ET en djup avslappning i hästens kropp vilket balanserar och möjliggör läkning av många typer av skador. ET hjälper till att lindra smärta, öka cirkulation i blod och lymfsystem och signalerar till kroppen att skapa genomströmning i trötta, ansträngda och skadade eller atrofierade muskler. Via fascia adresseras även djupt liggande muskulatur, leder/skelett samt inre organ vilket betyder att hela hästen behandlas.
Som ET terapeut träffar jag hästar med vitt skilda problem, allt från oren gång, onda ryggar, stelhet, snedhet, till skador av varierande slag. Det kan också vara efter sjukdom (t.ex. fång, kolik mm) för att påskynda återhämtning och förebygga återfall. ET är också ofta en viktig komponent när jag arbetar med problemlösningar, t.ex. vid beteendeförändringar/störningar, problem vid lastning, ridning, körning eller annan hantering. Många hästar behandlar jag i förebyggande syfte när ägarna, ofta med jämna intervaller, vill ha kontroll på hästens hälsostatus. Det kan även vara före och efter olika kraftprestationer, tävlingar mm.
Foto och Copyright Stig Nilsson
Att enbart arbeta manuellt ser jag som en stor fördel då jag via mina händer får mycket viktig information om var hästen har sina problemområden. Det är också lättare att utföra behandlingen med exakt det tryck och beröring som hästen just för tillfället behöver och klarar av.
Många undrar hur det går till rent konkret när jag ger en häst behandling och då det inte är helt enkelt att med några få ord beskriva ET så ska jag i nästa del, genom ord och bild göra ett försök att visa och förklara hur det går till.
Förutom på vilket sätt Equine Touch fungerar och för vilka tillstånd hos hästen det är lämpligt att ge den ET(läs gärna Del 1) så undrar många hur det går till rent praktiskt när jag kommer till en häst för en ET behandling.
Eftersom alla hästar är olika och varje behandlingstillfälle kan skilja sig åt på många olika sätt är det är inte helt enkelt att med några få ord beskriva ET. Även om grunderna i en ET session alltid är desamma så är det viktigt att jag som terapeut kan läsa av och tolka hästens fysik och psyke på ett korrekt sätt för att kunna ge hästen det den behöver. Det av stor vikt att vara lyhörd och respektera hästens integritet och personlighet så att den kan känna förtroende för mig och kan lita på min avsikt att hjälpa den. Det går inte att tvinga sig på hästen utan det är alltid hästen som avgör hur mycket och ofta den kan ta emot behandlingen. Ingen ETsession blir därför aldrig riktigt likadan som någon annan men jag ska ändå i nedanstående inlägg försöka beskriva hur det vanligtvis går till när jag träffar en häst vid det första behandlingstillfället.
Journalskrivning. Foto och copyright Stig Nilsson
* Den häst som ska behandlas träffar jag helst i det stall där den bor. Jag upplever dock att de flesta hästar har mycket lättare att slappna av och ta emot ET i sin invanda hemmiljö, naturligtvis under förutsättning att det är ett harmoniskt stall samt en lugn och stressfri tidpunkt på dygnet.
* Hästägaren får beskriva så noggrant som möjligt hur den upplever hästen och dess problem. Jag ställer en mängd frågor om hästens träning, utrustning, utfodring och ev tillskott, när den blev skodd eller verkad sist och om/när tänderna blev kollade etc. Det är också bra för mig att få information om hästens ev. skade/sjukdomshistorik, fått veterinärvård och/eller om den träffat andra terapeuter för behandlingar och vilka resultat det i sådana fall gav . Allt samt resultat från palpering och behandling förs ner i hästens journal.
* Viktigt att nämna är att jag även ofta åker till hästar vars ägare/tränare i första hand vill få en uppfattning om sin hästs hälsostatus och då jag går igenom och behandlar hästen enbart i förebyggande syfte.
Ben och leder kontrolleras. Foto och Copyright Stig Nilsson
* Hästens ben, leder och benställning kontrolleras. Jag känner på rörlighet, senor och ligament och letar efter ev gallor, ömhet, värme eller svullnader samt noterar hur hästen helst har sina hovar placerade.
Foto och Copyright Stig Nilsson
Bakhov. Foto och copyright Stig Nilsson
* Hovarna kontrolleras alltid noggrant då avvikelser i form, nötning, vinklar etc. säger mig mycket vilka spänningar och problem hästen kan ha i övriga kroppen. Hornkvalitet och hovränder avslöjar bl.a. hur hästen mår invändigt och hur matsmältning och utrensningsorgan fungerar.
Huvudet palperas. Foto och Copyright Stig Nilsson
* Huvudet palperas där ömhet eller smärtreaktion ofta kan tyda på mun/tandproblem.
Munstatus kontrolleras. Foto och copyright Stig Nilsson
Jag tittar efter över eller underbett, kontrollerar slemhinnor samt om den luktar normalt i munnen.
Hela kroppen palperas. Foto och copyright Stig Nilsson
Rörlighet i bl.a hals kontrolleras. Foto och copyright Stig Nilsson
* Hela kroppen palperas och kontrolleras. Hud, muskeltonus, värme, kyla, stelhet etc. noteras. Rörlighet i hals, bogar, rygg och bakdel kontrolleras för att hitta ev låsningar och rörelsebegränsningar.
Hästens kroppshalvor jämförs. Foto och copyright Stig Nilsson
Kroppshalvor jämförs. Foto och copyright Stig Nilsson
* Hästens kroppshalvor jämförs för att hitta ev olikheter och osymmetri i bäcken, bogar muskeluppbyggnad, etc.
* Om möjligt ser jag gärna hästen i rörelse i skritt och trav för att kunna se om den ev. har någon hälta, rörelsestörning eller på annat sätt rör sig stelt/snett eller osymmetriskt.
ET på bakdel. Foto och copyright Stig Nilsson
ET på bakdel
ET på framdel. Foto och copyright Stig Nilsson
ET på framdel. Foto och copyright Stig Nilsson
ET rygg. Foto och copyright Stig Nilsson
* Efter den noggranna undersökningen inleds själva behandlingen. Equine Touch innebär alltid att hela hästen behandlas och rent generellt börjar jag med hästens bakdel och för att sedan ta framdel och till sist rygg. Hästen ges alltid tid att processa det som händer i kroppen under sessionen, vilket kan ta olika lång tid och kan se väldigt olika ut från häst till häst .
Hästen processar under en ET session. Foto och copyright Stig Nilsson
De vanligaste reaktionerna är att hästen gäspar, tuggar eller skakar på sig. Många hamnar i en djup avslappning och blir inåtvända innan de efter en stund ”vaknar till” och behandlingen kan fortsätta. Väldigt ofta blir de otroligt intresserade av mina händer och undersöker dessa noggrant.
* Efter att ha gett den behandling som innefattar hela hästen så fortsätter jag med procedurer riktade till de specifika problemområden jag hittat under grundbehandlingen. Det kan vara en eller flera procedurer, det är alltid hästen som avgör hur mycket den för tillfället kan ta emot.
Hästen bör få stå så fritt som möjligt under en ET behandling. Foto och copyright Stig Nilsson
* Under hela sessionen bör hästen antingen stå helt lös eller hållas i grimma och grimskaft. Hästägaren får instruktioner att inte klappa eller prata med hästen. Jag ser gärna att det är lugnt i stallet med så få störningsmoment som möjligt. Det är också viktigt att hästen är torr, ren och mätt för att behandlingen ska bli så framgångsrik som möjligt.
Efter en ET behandling ska hästen få ta det lugnt, helst i 24 timmar. För att inte ”sudda ut” effekten av ET är det bra om hästen inte borstas eller på annat sätt vidrörs direkt efter behandlingen. Om den kan den vara utan täcke är det jättebra.
Hästen brukar ofta bli kissnödig och törstig efter en behandling varför det är bra om den kan få gå in i sin box en stund. Jag rekommenderar också att hästen om möjligt får en liten promenad 10-15 min vid hand så snart som möjligt efter behandlingen.
Foto och copyright Stig Nilsson
Beroende på hästens hälsostatus och problematik så ger jag råd om hästens fortsatta rehabilitering och träning. Det kan t.ex. vara stretching, gymnastik och styrkeövningar och om det kan vara nödvändigt med förändringar i utfodring, utrustning och/eller hovvård etc. Ibland kan även veterinärvård vara nödvändigt. Vanligtvis bokas även hästen in för minst ett par återbesök med ca 3-7 dagars mellanrum. Att behandla hästen en gång är bättre än ingen men för att få en varaktig och helst permanent förbättring av hästens hälsostatus så behövs att behandlingen upprepas. Efter de första behandlingarna kan intervallerna mellan behandlingarna oftast glesas ut och jag träffar därefter hästen vid behov och/eller i förebyggande syfte.
Equine Touch är inte någon ”quick fix” metod som på något magiskt sätt kan trolla bort hästens åkommor och problem utan det är behandlingens unika sätt att verka på kroppen som skapar förutsättning för läkning. Hästar kan reagera väldigt olika på en ET-behandling, en del blir mycket piggare, en del kan tvärtom bli lite trötta och kanske griniga några dagar efter. Ofta förekommer en sk ”värstförbättring” speciellt om hästen har mer kroniska och långvariga problem. Detta är inget negativt utan jag brukar förklara denna process som en positiv och nödvändig läkekris som hjälper hästen att läka skador och sjukdomar i den takt som den klarar just för tillfället. Till exempel så behöver en häst som gått med långvariga spänningar i kroppen få möjlighet att vänja sig vid sin ”nya” kropp så att nerver, muskler och leder hinner med att stabilisera sig.
Slutligen, jag träffar för varje år allt fler hästar för ETbehandlingar och antalet bokningar ökar stadigt i takt med att hästägare får upp ögonen för denna mjuka, behagliga men samtidigt effektiva behandlingsform. Om du tycker att Equine Touch verkar intressant och tror att det kan vara något som hjälper din häst till en bättre hälsa så är du varmt välkommen att kontakta mig för frågor och ev bokning. Jag nås på telefon 090-21142, 070-348 46 45 eller så kan du maila [email protected].
Trots att det runt om i världen bedrivs rätt mycket forskning om och kring hästar så lever många myter och rena felaktigheter kvar. Dessa myter är ofta baserade på gamla och omoderna kunskaper och sitter djupt rotade hos många hästägare.
Dessutom använder vi alltid uppsittningspall här på Sörgården, vilket troligen skulle få min gamle ridlärare på Strömsholm att spränga ett eller annat blodkärl om han hade kunnat se. På den tiden så ansåg man att kunde man inte sitta upp på korrekt sätt, dvs på vänster sida och från marken, så var ridkarriären slut och behövde man pall för att komma upp så var man antingen för gammal för att rida eller räknades som handikappad.
Numera är jag sedan ett antal år tillbaka Diplomerad Equine Touchterapeut och trots att jag träffar och behandlar många hästar varje år så slutar jag aldrig fascineras över hur mycket ET påverkar och inverkar positivt på hästars fysiska och psykiska hälsa.
Förutom på vilket sätt Equine Touch fungerar och för vilka tillstånd hos hästen det är lämpligt att ge den ET(läs gärna 
Slutligen, jag träffar för varje år allt fler hästar för ETbehandlingar och antalet bokningar ökar stadigt i takt med att hästägare får upp ögonen för denna mjuka, behagliga men samtidigt effektiva behandlingsform. Om du tycker att Equine Touch verkar intressant och tror att det kan vara något som hjälper din häst till en bättre hälsa så är du varmt välkommen att kontakta mig för frågor och ev bokning. Jag nås på telefon 090-21142, 070-348 46 45 eller så kan du maila 
Yvonne Larsson 