Bokstavskombinationer i Hästvärlden

Medlem i KR
Medlem i KR

Vi hästmänniskor formligen älskar förkortningar! Speciellt sådana som ingen annan än en annan hästmänniska förstår. Allra bäst är kanske de förkortningar som inte alla hästmänniskor känner till utan som bara de riktigt initierade har en aning om vad de betyder.

En del är förkortningar på olika sjukdomar och tillstånd hos hästen, tex PPID, EMS, A2, PSSM, CEM etc (fö sjukt bra att det finns förkortningar då de fullständiga namnen i princip omöjliga att både komma ihåg eller uttala)

Andra snitsiga förkortningar är på sådant många sysselsätter sig och sina hästar med. Det är bl.a AR, NH, CR, RC,WE, TRAB, LA, MSV, TREC mm, mm vilka alla som håller på med något av detta självklart vet vad det är och mer eller mindre snabbt och enkelt kan redogöra för. Nåja, själva ordetTRAB är det visst ingen som egentligen vet vad det betyder, men det hindrar inte utövarna från att utföra det mycket ofta och gärna.

Men trots att det redan finns så många olika träningsmetoder, tävlingar och discipliner så känns det ändå som om det fattas något för att alla ska kunna få rätt tillhörighet och framförallt en förkortning att stoltsera med. Därför kommer jag därför med följande förslag:

IR- Internet Riders: Det är de som på ett outtröttligt sätt via olika forum på nätet kommer med tvärsäkra råd om hästars träningsmetoder och hästhälsa utan att ha sett hästen i det verkliga livet. Det som kännetecknar en äkta IR är att den sällan äger, har ägt, aldrig tränat eller ens sett en levande häst IRL. En IR utövare har ALLTID har rätt! Oavsett! Även när den har fel så har den rätt! Så det så! De mest inbitna utövarna av IR har flera konton på FB samt innehar en mängd olika profiler vilket gör att de ibland utan att veta om det har den hetaste debatten med sig själv…

SR- Slow Riding: Utövarna av denna disciplin ägnar mycket tid till att träna stillastående och ibland, när andan faller på, även långsam skritt med många och långa halter. Utövaren är oftast kvinnlig och i övre medelåldern (vilket faktiskt oftast även gäller hästen)

QS- Quick Stop: Här går det ut på att så snabbt som möjligt bli utesluten på alla hopptävlingar genom utvägringar. Kännetecknen för en äkta QS ryttare är att den alltid glatt klappar sin häst även när den för 108:e gången vägrat ut sig på första hindret. Hästen är ofta en ngt överviktig ponny (vilken för övrigt, både spänstigt och entusiastiskt hoppar det högsta hindret på framhoppningen efter att den uppfyllt sin plikt och vägrat ut sig inne på banan) Även om QS framförallt är en ponnysport så finns det även klasser för stora hästar.

WWW- WildWildWest: Denna sammanslutning av ryttare har varit på en endagsshow på High Chaparall och blivit inspirerade. Utan att vara fördomsfull så är nog de flesta i denna förening företrädesvis män i 40 årsåldern.

KR- Kamikaze Ridning: En del moment påminner mycket om AR (Akademisk Ridning) men med den stora skillnaden att skolorna över mark inte är frivilliga. I alla fall inte från ryttarens sida. Kräver att god fysik, kondition och balans redan finns innan man startar utövandet. Ålder är oviktig. Mod överstiger oftast förstånd hos dessa ryttare. Bör undvikas av SR ryttare.

FC-Fashion Class: Här gäller det att visa sig från sin snyggaste sida. Och dyraste. Resultaten i denna klass har inget att göra med hur fort, högt eller snyggt din häst rör sig. Enbart den med det senaste och oftast mest kostsamma inom ridmode och hästutrustning göre sig besvär! Medtag alla kvitton då de alltid kollas så att ingen kommer med något begagnat eller äldre än vad senaste modetrenden säger.(Resulterar i omedelbar uteslutning och evig skam!) Vid lika resultat fortsätter tävlingen på parkeringen där den dyraste, största och nyaste dragbilen och transporten blir avgörande.

BWA-Besserwisser Association: En sammanslutning av människor som av förklarliga skäl sällan eller aldrig har samma åsikt som öviga medlemmar i BWA. Påträffas i princip överallt men är mest vanlig på läktare, utanför ridbanestaket samt passerande i stallgångar. Under en tävlingsdag hittas åtminstone eller två BWA medlemmar väldigt ofta ute på parkeringar där svårlastade hästarna finns. Viss likhet finns med IR, och många är kvalificerade och väletablerade medlemmar i båda föreningarna.

Sammankomst med Trähästälskarnas Riksförbund
Sammankomst med Trähästälskarnas Riksförbund

TRÄF- Trähästälskarnas Riskförbund: Under denna flagg samlas alla som inte fattar vitsen med att behöva mocka, rykta eller lukta häst. De kännetecknas av en mycket god ekonomi (i allafall mycket bättre än den som valt den mer kostsamma levande varianten av fyrbent vän) De kan också ibland höras klaga över stickor och/eller träsmak i rumpan. Detta förbund borde, enligt många hästar, vara ett mycket bra alternativ för många ”ryttare”. Om inte så är bowling ett annat bra alternativ!

Hittar du fortfarande inte din förening, tävlingsklass eller nisch så finns det säkert fler bokstavskombinationer. Det är bara att fylla på i listan… För tänk vad bra och roligt det är att känna tillhörighet och samtidigt med en enkel bokstavskombination kunna berätta för alla vem man är och vad man gör! Eller?

 

Guldpastan

Guldpasta – Receptet:

  • 0,5 dl gurkmeja (helst ekologisk)
  • 1 – 2 dl vatten
  • 5 msk kokosolja
  • 1,5 tsk nymald svartpeppar

Blanda gurkmejan med 1 dl vatten och sjud sakta i 7-8 minuter på svag värme. Rör hela tiden i kastrullen och späd med mer vatten om det behövs.

Ta bort kastrullen från plattan och rör i kokosoljan och svartpeppar. Rör tills det har svalnat och kokosoljan blandat sig väl i pastan.

Häll sedan upp guldpastan i steriliserad glasburk (glöm inte locket) och förvara i kylskåp.

Hållbart i ca 14 dagar.

Gurkmeja är ett utmärkt och prisvärt alternativ till andra antiinflammatoriska medel och många hästägare har upptäckt dess fantastiska effekt på hästens hälsa och rörlighet.

OBS! Det verksamma ämnet i gurkmeja, Curcumin, har inte så  hög biotillgänglighet och upptaget blir rätt lågt om man inte blandar gurkmejan med nymald svartpeppar samt en liten mängd olja. Piperin, vilket är det verksamma ämnet i svartpeppar ökar upptaget av curcuminet med upp till 20 gånger. Oljan gör också att upptaget ökas.

  • Leder och muskler kan med fördel behandlas med gurkmeja.
  • Bra resultat har setts på hästar som har/haft Borrelia/Erlichias.
  • Gurkmeja har laxerande effekt och påverkar även lever och galla i positiv riktning.
  • Modern forskning pekar på att gurkmeja förebygger cancer och leversjukdomar.
  • Ny svensk forskningsrapport visar att gurkmeja ger effekt Alzheimers (läs mer om det här)
  • Används med framgång för att bekämpa inkar och används då både invärtes och utvärtes.
  • Gurkmeja är kraftigt antioxiderande och inflammationshämmande. Verkar positivt för ledvätska, läker och stärker.
  • Läkande på magsår och andra sår både utvärtes(ges invärtes) och invärtes.
  • Kan blandas med vilka örter som helst.

Men det är inte enbart hästar som med fördel kan äta gurkmeja, även vi människor har stor nytta av att inta den.  Testa att göra Guldpasta enligt ovan och gör Guldmjölk, det är faktiskt riktigt gott och även den som inte gillar smaken av gurkmeja brukar utan problem kunna dricka det. Jag brukar även blanda i all mat där det passar, tex grytor och olika röror för att på ett naturligt sätt öka dagsdosen.

Guldmjölk – Receptet: 

Guldmjölk passar till kvällsdryck eftersom varm mjölk lugnar ner nervsystemet och hjälper Dig att slappna av men drick gärna en kopp 2- 3 ggr per dag så får du snabbare effekt.  Gurkmeja är känt för att göra lederna mer flexibla, därför brukar det rekommenderas guldmjölk om lederna knakar.

(1 port)

  • 2 dl mjölk ( ris-, havre- eller komjölk)
  • 1/2 dl vatten
  • ½- 1 tsk gurkmeja-pasta (se recept ovan)
  • 1 krm malen kardemumma
  • 1 tsk honung (lite kanel ovanpå).

Koka upp mjölk i en kastrull. Häll vatten i en mugg/kopp och blanda i gurkmeja, kardemumma och honung. Tillsätt den varma mjölken. Rör om då och då när Du dricker.

Om jag har lite bråttom så  brukar jag  inte använda någon mjölksort utan blandar ut guldpastan enbart i lite varmt vatten och dricker. Det funkar utan att använda andra kryddor och honung också.

Jag brukar även dricka Ingefärsshot 2-3 ggr per dag. Här hittar du receptet på den

Tänk bara på att börja med en mindre mängd för att vänja dig och magen vid gurkmejan!

Vill du har mer info om Gurkmeja eller andra örters användning får du gärna kontakta mig på [email protected] eller ring  070-3484645

Bokstavskombinationer i Hästvärlden

 

Medlem i KR
(Livstids)Medlem i KR

Vi hästmänniskor formligen älskar förkortningar!

Speciellt lyckliga blir vi av sådana som ingen annan än en annan hästmänniska förstår. Och allra, allra bäst är kanske de förkortningar som inte alla hästmänniskor känner till utan där det enbart  är de riktigt initierade som har en aning om vad de betyder.

En del är förkortningar på olika sjukdomar och tillstånd hos hästen, tex PPID, EMS, A2, PSSM, CEM etc (fö sjukt bra att det finns förkortningar då de fullständiga namnen i princip är totalt omöjliga att både komma ihåg eller uttala)

Andra snitsiga förkortningar är på sådant som många sysselsätter sig och sina hästar med. Det är bl.a AR, NH, CR, RC,WE, TRAB, LA, MSV, TREC mm, mm vilka alla som håller på med något av detta självklart vet vad det är och mer eller mindre snabbt och enkelt kan redogöra för. Nåja, själva ordet TRAB är det visst ingen som egentligen vet vad det betyder, vilket inte på något sätt hindrar utövarna från att utföra det mycket, ofta och gärna.

Men trots att det redan finns så många olika träningsmetoder, tävlingar och discipliner så känns det ändå som om det fattas något för att alla ska kunna få rätt tillhörighet och framförallt en förkortning att stoltsera med. Därför kommer jag därför med följande förslag:

IR- Internet Riders: Det är de som på ett outtröttligt sätt via diverse forum på nätet kommer med absoluta och tvärsäkra råd om hästars träningsmetoder och hästhälsa utan att ha sett hästen i det verkliga livet. Det som kännetecknar en äkta IR är att den sällan äger, har ägt, tränat eller ens sett en levande häst IRL. Krav för medlemskap i klubben är en haltande förmåga till källkritik samt bristfällig uppfostran. Man kan lätt känna igen en  IR utövare då den  har ALLTID har rätt! Oavsett! Även när den har fel så har den rätt! Så det så! De mest inbitna utövarna av IR har flera konton på FB samt innehar en mängd olika profiler vilket gör att de ibland utan att veta om det har den hetaste debatten med sig själv.

SR- Slow Riding: Utövarna av denna disciplin ägnar mycket tid till att träna stillastående. Bland de djärvare i gruppen förekommer även, när andan faller på,  långsam skritt som blandas med många och långa halter. Utövaren är oftast kvinnlig och i övre medelåldern (vilket faktiskt oftast även gäller hästen)

QS- Quick Stop: Här går det ut på att så snabbt som möjligt bli utesluten på alla hopptävlingar genom att vägra ut sig. Kännetecknen för en äkta QS ryttare är att den alltid glatt klappar sin häst även när den för 108:e gången vägrat ut sig på första hindret. Hästen är ofta en ngt överviktig ponny (vilken för övrigt, vanligtvis både spänstigt och entusiastiskt hoppar det högsta hindret på framhoppningen efter att ha uppfyllt sin plikt och stenvägrat att hoppa inne på banan) Även om QS framförallt är en ponnysport så finns det även klasser för stora hästar.

WWW- WildWildWest:

En av de stolta medlemmarna i WWW
En av de stolta medlemmarna i WWW

Denna sammanslutning av ryttare har varit på en endagsshow på High Chaparall och blivit inspirerade. Utan att vara fördomsfull så är nog de flesta i denna förening företrädesvis män i 40 årsåldern.

KR- Kamikaze Ridning: En del moment påminner mycket om AR (Akademisk Ridning) men här finns det stora skillnader då skolorna över mark aldrig någonsin är frivilliga. I alla fall inte från ryttarens sida. KR kräver att god fysik, kondition och balans redan finns innan man startar utövandet. Ålder är helt oviktig. Mod överstiger oftast förstånd hos dessa ryttare. Medlemsavgift erläggs alltid i förskott i denna förening där ordet livstidsmedlem får en annan innebörd. KR bör undvikas av SR ryttare.

FC-Fashion Class: Här gäller det att visa sig från sin snyggaste sida. Och dyraste. Resultaten i dessa klasser har inget att göra med hur fort, högt eller snyggt din häst rör sig. Enbart den med det senaste och mest exklusiva inom ridmode och hästutrustning göre sig besvär! Medtag alla kvitton då de alltid kontrolleras under tävlingsdagen så att ingen kommer med något som är  begagnat eller äldre än vad senaste modetrenden godkänner.( Överträdelse mot denna regel resulterar i omedelbar uteslutning och evig skam!) Vid lika resultat fortsätter tävlingen på parkeringen där den dyraste, största och nyaste dragbilen och/eller transporten blir avgörande.

BWA-Besserwisser Association: En sammanslutning av människor som av förklarliga skäl sällan eller aldrig har samma åsikt som övriga medlemmar i BWA. Finns i princip överallt men är mest frekvent på läktare, utanför ridbanestaket samt passerande i stallgångar. Under en tävlingsdag kan åtminstone eller två BWA medlemmar väldigt ofta påträffas ute på parkeringar där de oombedda ”hjälper till” med de mer svårlastade hästarna. Viss likhet finns med IR, och många är kvalificerade och väletablerade medlemmar i båda föreningarna.

Sammankomst med Trähästälskarnas Riksförbund
Sammanträde i Trähästälskarnas Riksförbund

TRÄF- Trähästälskarnas Riskförbund: Under denna flagg samlas alla som inte fattar vitsen med att behöva mocka, rykta eller lukta häst. De kännetecknas av en mycket god ekonomi (i alla fall mycket bättre än den som valt den mer kostsamma levande varianten av fyrbent vän) De kan också ibland höras klaga över stickor och/eller träsmak i rumpan. Detta förbund borde i en allt högre grad, ( i alla fall enligt många hästar), vara ett mycket bra alternativ för många ”ryttare”. Om inte så är bowling också ett bra alternativ!

Har du fortfarande inte hittat DIN förening, tävlingsklass eller nisch så finns det många fler bokstavskombinationer. Det är bara att fylla på i listan. För tänk vad bra och roligt det är att få känna tillhörighet och samtidigt med en enkel bokstavskombination kunna berätta för alla vem man är och vad man gör!

Eller?

Alla har vi varit små. Till och med jag!

Jag red på ridskola när jag var liten.

Det här var på tidigt 60-tal och på den tiden var jag verkligen liten. Jätteliten!

På Ridskolan fanns bara stooora halvblodshästar runt 155-170 i mkh så att påstå att jag red kanske är att ta i lite. Men jag satt i alla fall på en hästrygg och trodde säkert att jag red.

Året var 1963 , jag var 7 år, smal som en sticka och vägde inte många kilon. Hästarna på Ridskolan var samtliga utrustade med manskapssadlar där sittytan var generöst tilltagen för att passa stora och breda beväringsrumpor. Alla som någon gång suttit i en manskapssadel vet att det enda man i princip kan säga om den i någorlunda positiva ordalag är att den i de allra flesta fall åtminstone passade hästen

Manskapssadel

Och att det fanns ett rejält framvalv att klamra sig fast vid när det var dags att lära sig den hisnande hastigheten trav.

Om man säger som så, lättridning var inget man lärde sig för att man hade taktkänsla, det var ren och skär överlevnadsinstinkt. Åtminstone var det så för mig!

Dessa manskapssadlar var begåvade med stigläder med spännen grova och kraftiga nog för att klara vikten från en mellanstor elefant.  Det var inte enbart sittytan som var generöst tilltagna även stigbyglarna på dessa sadlar var för en liten barnfot enorma,  stora tillräckligt för att enkelt trä över foten och ända långt upp på låren.

Snacka om säkerhetsutrustning, ingen risk att man ramlade i backen om olyckan skulle vara framme.

Med foten stadigt genom stigbygeln så var det ändå dryga metern kvar till backen där man hängde upp och ner. Möjligtvis nådde håret ner (om man hade hyfsat långt hår) eftersom att man i det läget troligast var barhuvad. Ridhjälmen man stolt tog på sig vid början av varje ridpass låg vid det här laget sedan länge i sågspånet då den var det första, utan undantag, som flög av vid minsta obalans. För att underlätta detta brydde man sig mycket sällan om att fästa ridhjälmens gummiband under hakan.Ridhjälm Wahlströms

Jag har inget minne av vilka kläder och skor man i övrigt hade på sig men troligtvis bar jag byxor med rejäla och kraftiga innersömmar. För minnet av de blödande skavsåren på insida lår och knän sitter fortfarande kvar mycket djupt i själen.

Nu går jag i och för sig händelserna i förväg, det dröjde ju faktiskt rätt länge innan man fick chansen att utöva något på hästryggen som kunde få den mest obalanserade att ramla av. Lektionerna man red från början kallades, om jag kommer ihåg rätt, skrittpass. Och det var precis vad det var. Man red i skritt med en ledare (oftast marginellt större än en själv) som med ett stadigt tag i båda tyglarna tog hästen runt, runt i ridhuset och på ett mer eller mindre skickligt sätt såg till att avstånd hölls, ridvägar reds och halter gjordes.

Denna ledare agerade för övrigt oftast hästens livvakt och såg på ett mycket kraftfullt sett till att inte någon annan än hon, och på nåder, den ryttare som för tillfället åkte med i sadeln, hade någon som helst tillträde till den. Dessa tjejer kunde vara förste, andre, tredje eller möjligtvis fjärde skötare på denna älsklingshäst och fick på ridskolan en naturlig skolning för att bli framtidens mest armbågsvassaste företagsledare, mest tjockhudade politiker eller den tuffaste högstadieläraren i stan. En och annan försteskötare skulle säkert med framgång och utan något som helst problem redan i 12 årsåldern kunnat leda vilken militärjunta som helst i någon sydamerikansk bananrepublik. Själv lyckades jag ta mig så pass högt upp i rankingen att jag kunde titulera mig ”tredjelärling”. Men så blev jag aldrig någon riktigt framgångsrik diktator heller.

Dessa skrittpass pågick i 30 minuter och kostade när jag startade min ryttarkarriär 2 kr. Hela ridskoleidén låg på den här tiden helt i sin linda på denna Ridskolepedagogik och organisation och administration  fullkomligt lyste med sin frånvaro.

För att få sin hett eftertraktade ”lektion”  tog man sig till ridhuset så tidigt som möjligt en lördag eller söndagsmorgon. Efter att hästarna letts ut i ridhuset av sina ”livvakter” och ställs upp på medellinjen gällde det att hålla sig väl framme när ridläraren för dagen, (militär och troligen straffkommenderad), plockade kronorna ur våra uppsträckta och ivrigt viftande händer. Hade jag tur så tog han just mina kronor varvid man sprang allt vad benen höll till den häst man helst ville rida så ingen annan hann före. Hade man mindre tur och alla andra hade längre armar och vassare armbågar så kunde det hända att man aldrig kom upp i sadeln den dagen och man fick besviket ta sig hem igen och hoppas på bättre tur nästa gång.

Här tillbringade jag många många timmar i min barndom.
Här i detta ridhus tillbringade jag många många timmar i min barndom.

Under den tid man red i dessa skrittpass (kan ha varit i flera år!)  så var man otroligt imponerad av de som blivit så duktiga att de fått avancera till travpass (för att inte tala av  de superövermänniskor som red i GALOPP-pass)Jag minns att man stod och tittade på dessa lektioner och längtade, längtade efter den dagen man skulle få lära sig trava, rida lätt och STYRA själv. Flera av mina kamrater hade redan fått byta upp sig vilket höjde deras status till oanade höjder och gjorde oss som inte hade gjort det gröna av avundsjuka. Det var ridläraren för dagen som avgjorde om man skulle flyttas upp eller inte och ni kan ju tänka er vilken lycka  man upplevde när den dagen efter evigheters suktande äntligen kom och man  stolt kunde titulera sig travpassryttare!

Trots ömmande rumpa, blåmärken på smalbenen och svidande skavsår på knäna så var denna halvtimme i veckan min barndoms absoluta höjdpunkt. Jag kan än idag komma ihåg blandningen av spänning, lite nervositet och lycka som mixades med glädjen över att få vistas bland dessa hästar. När jag tittar på bilden från det gamla ridhuset så kan jag känna den speciella doft av sågspån och hästar som bara fanns att hitta på min Ridskola och som är mycket svår att hitta någon annan stans på jorden.

Där och då startade mitt livslånga och djupa intresse för hästar och ridning, något som så småningom övergick från ren hobby till att bli mitt liv,  yrke och profession.  Mycket har hänt under dessa 58 år (!) men jag ska aldrig glömma känslan när jag för första gången satte mig upp på en bred halvblodsrygg och med stigläder snurrade (minst) 3 gånger andäktigt tog mina första skrittsteg i Norra Ridhuset på Gamla K4 i Umeå.

Så småningom fick jag ju också rida i en ”vanlig” sadel,  vilket onekligen blev ett lyft för både min ryttarkarriär och rumpa 🙂

När Right blev Wrong och Left blev Right

Yvonne och Ylva vintern 1976

För er som läste mitt förra inlägg om uppsittning så kan jag berätta en historia från min allra första tid som ridlärare.  Just vid detta tillfälle så var det meningen att jag skulle lära mina helt oerfarna elever den ädla konsten att sitta upp i sadeln på rätt sätt.

En av mina första hästar var ett halvblodssto vid namn Ylva. Ylva det var en mycket klok och förståndig häst, välriden, tålmodig och en väldigt bra läromästare.

När jag för för 40 år sedan startade min verksamhet så hade jag tre hästar, det var förutom Ylva,  ett varmblod och ett gotlandsruss. Detta betydde att när det kom till att lära de lite mer storvuxna ryttarna att rida så blev det att sitta upp på Ylvas breda och trygga rygg.

En del av dessa elever var män. Nu ska jag verkligen inte dra alla män över en kam men en del, (och synnerligen den jag nu ska berätta om), hade lite svårt att lyssna färdigt på sin unga och gröna ridlärare(= jag) när hon försökte ge instruktioner för hur en regelrätt uppsittning skulle gå till. Detta gällde för övrigt de flesta  andra instruktioner också jag försökte mig på att ge denne man.

Ylva var liksom jag skolad i den gamla skolan, dvs ALL uppsittning och hantering skulle ske från hästens vänstra sida och allt annat var helt omöjligt i hennes värld.

Så när hon började ana att denna rätt fullvuxna karl ämnade att ta sig upp på hennes rygg så gjorde hon sig lite extra beredd och tog ett rejält stöd i sina båda högerben. Med båda högerhovarna ordentligt jordade och med erfarna och starka muskler gjorde hon sig redo att ta emot sin ryttare upp på sin rygg.

Det var bara det att min ouppmärksamme elev helt hade missat det där med vänster sida och inte heller uppfattat att man skulle vänta på att ridfröken gav klartecken för uppsittning. Resolut hade han stoppat in sin vänstra fot i den högra stigbygeln och med ett ordentligt grepp i fram och bakvalv tog han ett kraftfullt tag för att dra sig upp i sadeln.

Vilket resulterade i att  stackars Ylva naturligtvis stöp som en fura rakt över sin tilltänkte ryttare.

Det gick bra för alla inblandade, ingen skadade sig. Ylva blev i och för sig med all rätt väldigt förorättad och undanbad sig å det bestämdaste att få denne ”ryttare” på ryggen igen. (Vilket kunde ordnas)

Denne lite för ivrige och något för ouppmärksamme ryttaren blev lite mindre ivrig och något mer uppmärksam efter den incidenten. Han fick sig en tankeställare som gjorde honom till en mycket mer ödmjuk elev och människa. Vilket naturligtvis inte höll i sig länge för 14 dagar senare återgick han föga oförväntat till sitt gamla vanliga överimpulsiva jag och köpte sig en egen häst.

Men det är en annan historia.

Ylvas åsikt var dock att den enda häst denne ryttare ens skulle vara i närheten av var denna:

 

Myter inom hästvärlden

kavalleriTrots att det runt om i världen bedrivs rätt mycket forskning om och kring hästar så lever många myter och rena felaktigheter kvar. Dessa myter är ofta baserade på gamla och omoderna kunskaper och sitter djupt rotade hos många hästägare.

Ta bara en sådan sak som varför man sitter upp på hästen från vänster sida.

På de allra flesta ridskolor runt om i Sverige så lär man alla elever att man ska sitta upp från ”rätt” sida. Rätt sida är lika med vänster sida. Om man sitter upp från höger sida så sitter man alltså upp på ”fel” sida. Om någon dristar sig till att fråga varför man sitter upp på vänster så kan svaren variera men många gånger vet inte ridfröken själv riktigt varför och hävdar därför oftast bestämt att ”det har man alltid gjort och därför gör vi så nu också! Punkt!”

För visst vet ni alla vid detta laget att man sitter upp från vänster sida därför att soldaterna för(mycket) länge sedan red med sabel (eller annat jämförbart stickvapen)? Och för att de flesta av dessa soldater var högerhänta och därmed bar sin sabel på sin vänstra sida för att  lätt kunna komma åt att ta dra upp den när den lede fi skulle sablas ner.

Så häng med nu! Soldaten stod därför på hästens vänstra sida, med ryggen mot hästens huvud, stoppade in tårna i stigbygeln, tog ett stadigt tag med vänsterhanden på framvalvet för att sedan  elegant och smidigt  svinga sig upp i sadeln. Utan att  sticka eller ens peta på sin häst med sabeln.

På detta sätt fick jag också lära mig att jag skulle sitta upp när jag för drygt 50 år sedan började min ryttarkarriär. Någon större hänsyn togs inte, (av den för dagen straffkommenderade militära ”ridläraren”), att den som skulle upp på den 155 cm höga hästen inte var en fullvuxen karl utan en liten 7-åring som knappt  var två äpplen hög (hade man haft en sabel så skulle den säkert varit mycket längre än jag) Jag har förträngt hur det egentligen gick till  så där från allra första början men på något sätt så tog man sig ju upp på hästryggen även om det troligtvis inte kunde räknas varken som smidigt och elegant.

Lite lättare blev det ju med tiden, med åren så växte ju benen och att sätta upp foten i stigbygeln innebar inte längre att man behövde utföra någon slags stående spagat med foten rakt upp ovanför huvudet. Det jag dock alltid har haft lite svårt att utföra är den eleganta svingen upp i sadeln. Mitt vänstra knä och fotled har alltid undrat över nödvändigheten att vid varje uppsittning få ledband, ligament och senfästen omvridna och uttöjda.  För att blidka mina protesterande leder så blev oftast resultatet att jag sågs utföra en slags enbent steppdans på höger fot  för att placera mig i en mer ergonomiskt tillåtande uppsittningsposition.

Sedan en lång tid tillbaka vet jag att det inte finns någon sida på hästen som är mer rätt än den andra, så mina elever får öva sig att sitta upp från både höger och vänster sida. Det är bra träning för ryttaren och det är också bra för hästens kropp att variera uppsittningssida. Och avsittningsida förstås!

FergusDessutom använder vi alltid uppsittningspall här på Sörgården, vilket troligen skulle få min gamle ridlärare på Strömsholm att spränga ett eller annat blodkärl om han hade kunnat se. På den tiden så ansåg man att kunde man inte sitta upp på korrekt sätt, dvs på vänster sida och från marken, så var ridkarriären slut och behövde man pall för att komma upp så var man antingen för gammal för att rida eller räknades som handikappad.

För att spara på hästarnas ryggar och skona ryttarnas leder så sitter vi dessutom upp i rörelseriktningen. Dvs vi står på pallen, har ryggen mot hästens bakdel, stoppar in adekvat fot i stigbygeln (för att inte få fel utsikt efter uppsittning) båda händerna på framvalvet och svingar därefter vi oss (med viss variation) graciöst upp i sadeln.

Detta fungerar ypperligt för samtliga inblandade.

Såvida du inte är på väg ut i strid förståsarmébritish-kavalleri-21594758

Equine Touch, vad är det? Del 1

Foto Karin Engman
Foto Karin Engman

Som många av er kanske redan vet så brinner jag för att öka hästars välbefinnande och mående på alla plan. Det är viktigt att kunna se hela hästen och förstå att oförmåga och ovilja hos hästen oftare beror på smärta och stelhet än att hästen är sur, envis eller omöjlig. Precis som hos människor hänger hästens psyke och fysik intimt ihop och det är ju ingen nyhet att psykisk spänning och stress orsakar kroppsliga smärtor och besvär (och vise versa).

Jag har genom åren aktivt sökt studerat en mängd olika sätt och metoder att behandla hästens kroppsliga och mentala bekymmer. Vissa kroppsterapier har intresserat mig mer än andra och då har jag utbildat mig och även i perioder praktiserat detta. För ett antal år sedan kom jag i kontakt med Equine Touch, ET och fastnade direkt när jag med egna ögon fick se vilken otroligt kraftfull effekt det har på hästar. Efter att mer eller mindre helt fokusera på den behandlingsformen och har jag inte ett ögonblick ångrat att jag bestämde mig för att fördjupa mig i just ET.

DiplomNumera är jag sedan ett antal år tillbaka Diplomerad Equine Touchterapeut och trots att jag träffar och behandlar många hästar varje år så slutar jag aldrig fascineras över hur mycket ET påverkar och inverkar positivt på hästars fysiska och psykiska hälsa.

Equine Touch är en helt manuellt utförd terapiteknik vilket innebär att man inte utför några manipulationer eller justeringar av skelettet.  Det gör att i princip alla hästar uppfattar behandlingen som mycket behaglig och därför väldigt lätt tar den till sig.

Foto och Copyright: Stig Nilsson
Foto och Copyright: Stig Nilsson

Själva tekniken innefattar helt unika vibrationsframkallande grepp som görs på den mjuka vävnaden, dvs. muskler, senor och bindväv över hela hästens kropp. För en oinvigd så kan själva behandlingen se väldigt enkel och simpel ut att ge men faktum är att det krävs mycket träning för att med både fokus och känsla kunna göra greppen korrekt.  Rätt utförd skapar ET en djup avslappning i hästens kropp vilket balanserar och möjliggör läkning av många typer av skador. ET hjälper till att lindra smärta, öka cirkulation i blod och lymfsystem och signalerar till kroppen att skapa genomströmning i trötta, ansträngda och skadade eller atrofierade muskler. Via fascia adresseras även djupt liggande muskulatur, leder/skelett samt inre organ vilket betyder att hela hästen behandlas.

Som ET terapeut träffar jag hästar med vitt skilda problem, allt från oren gång, onda ryggar, stelhet, snedhet, till skador av varierande slag. Det kan också vara efter sjukdom (t.ex. fång, kolik mm) för att påskynda återhämtning och förebygga återfall. ET är också ofta en viktig komponent när jag arbetar med problemlösningar, t.ex. vid beteendeförändringar/störningar, problem vid lastning, ridning, körning eller annan hantering. Många hästar behandlar jag i förebyggande syfte när ägarna, ofta med jämna intervaller, vill ha kontroll på hästens hälsostatus. Det kan även vara före och efter olika kraftprestationer, tävlingar mm.

Foto och Copyright Stig Nilsson
Foto och Copyright Stig Nilsson

Att enbart arbeta manuellt ser jag som en stor fördel då jag via mina händer får mycket viktig information om var hästen har sina problemområden. Det är också lättare att utföra behandlingen med exakt det tryck och beröring som hästen just för tillfället behöver och klarar av.

Många undrar hur det går till rent konkret när jag ger en häst behandling och då det inte är helt enkelt att med några få ord beskriva ET så ska jag i nästa del, genom ord och bild göra ett försök att visa och förklara hur det går till.

Läs mer här:  Equine Touch. Vad är det? Del 2

Equine Touch. Vad är det? Del 2

Hand ETFörutom på vilket sätt Equine Touch fungerar och för vilka tillstånd hos hästen det är lämpligt att ge den ET(läs gärna Del 1) så undrar många hur det går till rent praktiskt när jag kommer till en häst för en ET behandling.

Eftersom alla hästar är olika och varje behandlingstillfälle kan skilja sig åt på många olika sätt är det är inte helt enkelt att med några få ord beskriva ET.  Även om grunderna i en ET session alltid är desamma så är det viktigt att jag som terapeut kan läsa av och tolka hästens fysik och psyke på ett korrekt sätt för att kunna ge hästen det den behöver. Det av stor vikt att vara lyhörd och respektera hästens integritet och personlighet så att den kan känna förtroende för mig och kan lita på min avsikt att hjälpa den.  Det går inte att tvinga sig på hästen utan det är alltid hästen som avgör hur mycket och ofta den kan ta emot behandlingen. Ingen ETsession blir därför aldrig riktigt likadan som någon annan men jag ska ändå i nedanstående inlägg försöka beskriva hur det vanligtvis går till när jag träffar en häst vid det första behandlingstillfället.

journalskrivning
Journalskrivning.
Foto och copyright Stig Nilsson

* Den häst som ska behandlas träffar jag helst i det stall där den bor. Jag upplever dock att de flesta hästar har mycket lättare att slappna av och ta emot ET i sin invanda hemmiljö, naturligtvis under förutsättning att det är ett harmoniskt stall samt en lugn och stressfri tidpunkt på dygnet.

* Hästägaren får beskriva så noggrant som möjligt hur den upplever hästen och dess problem. Jag ställer en mängd frågor om hästens träning, utrustning, utfodring och ev tillskott, när den blev skodd eller verkad sist och om/när tänderna blev kollade etc. Det är också bra för mig att få information om hästens ev. skade/sjukdomshistorik, fått veterinärvård och/eller om den träffat andra terapeuter för behandlingar och vilka resultat det i sådana fall gav . Allt samt resultat från palpering och behandling förs ner i hästens journal.

* Viktigt att nämna är att jag även ofta åker till hästar vars ägare/tränare i första hand vill få en uppfattning om sin hästs hälsostatus och då jag går igenom och behandlar hästen enbart i förebyggande syfte.

Ben och leder kontrolleras. Foto och Copyright Stig Nilsson
Ben och leder kontrolleras. Foto och Copyright Stig Nilsson

* Hästens ben,  leder och benställning kontrolleras. Jag känner på rörlighet, senor och ligament och letar efter ev gallor, ömhet, värme eller svullnader samt noterar hur hästen helst har sina hovar placerade.

Foto och Copyright Stig Nilsson
Foto och Copyright Stig Nilsson

Bakhov. Foto och copyright Stig Nilsson
Bakhov. Foto och copyright Stig Nilsson

* Hovarna kontrolleras alltid noggrant då avvikelser i form, nötning, vinklar etc. säger mig mycket vilka spänningar och problem hästen kan ha i övriga kroppen. Hornkvalitet och hovränder avslöjar bl.a. hur hästen mår invändigt och hur matsmältning och utrensningsorgan fungerar.

Huvudet palperas. Foto och Copyright Stig Nilsson
Huvudet palperas. Foto och Copyright Stig Nilsson

* Huvudet palperas där ömhet eller smärtreaktion ofta kan tyda på mun/tandproblem.

Munstatus kontrolleras. Foto och copyright Stig Nilsson
Munstatus kontrolleras. Foto och copyright Stig Nilsson

Jag tittar efter över eller underbett, kontrollerar slemhinnor samt om den luktar normalt i munnen.

Hela kroppen palperas. Foto och copyright Stig Nilsson
Hela kroppen palperas. Foto och copyright Stig Nilsson

Rörlighet i bl.a hals  kontrolleras. Foto och copyright Stig Nilsson
Rörlighet i bl.a hals kontrolleras. Foto och copyright Stig Nilsson

* Hela kroppen palperas och kontrolleras. Hud, muskeltonus, värme, kyla, stelhet etc. noteras. Rörlighet i hals, bogar, rygg och bakdel kontrolleras för att hitta ev låsningar och rörelsebegränsningar.

Hästens kroppshalvor jämförs. Foto och copyright Stig Nilsson
Hästens kroppshalvor jämförs. Foto och copyright Stig Nilsson

Koll av bogar
Kroppshalvor jämförs. Foto och copyright Stig Nilsson

* Hästens kroppshalvor jämförs för att hitta ev olikheter och osymmetri i bäcken, bogar muskeluppbyggnad, etc.

* Om möjligt ser jag gärna hästen i rörelse i skritt och trav för att kunna se om den ev. har någon hälta, rörelsestörning eller på annat sätt rör sig stelt/snett eller osymmetriskt.

ET på bakdel. Foto och copyright Stig Nilsson
ET på bakdel. Foto och copyright Stig Nilsson

ET på bakdel
ET på bakdel

ET på framdel. Foto och copyright Stig Nilsson
ET på framdel. Foto och copyright Stig Nilsson

ET på framdel. Foto och copyright Stig Nilsson
ET på framdel. Foto och copyright Stig Nilsson

ET rygg. Foto och copyright Stig Nilsson
ET rygg. Foto och copyright Stig Nilsson

* Efter den noggranna undersökningen inleds själva behandlingen. Equine Touch innebär alltid att hela hästen behandlas och rent generellt börjar jag med hästens bakdel och för att sedan ta framdel och till sist rygg. Hästen ges alltid tid att processa det som händer i kroppen under sessionen, vilket kan ta olika lång tid och kan se väldigt olika ut från häst till häst .

Hästen processar under en ET session. Foto och copyright Stig Nilsson
Hästen processar under en ET session. Foto och copyright Stig Nilsson

De vanligaste reaktionerna är att hästen gäspar, tuggar eller skakar på sig. Många hamnar i en djup avslappning och blir inåtvända innan de efter en stund ”vaknar till” och behandlingen kan fortsätta. Väldigt ofta blir de otroligt intresserade av mina händer och undersöker dessa noggrant.

* Efter att ha gett den behandling som innefattar hela hästen så fortsätter jag med procedurer riktade till de specifika problemområden jag hittat under grundbehandlingen. Det kan vara en eller flera procedurer, det är alltid hästen som avgör hur mycket den för tillfället kan ta emot.

Hästen bör få stå så fritt som möjligt under en ET behandling. Foto och copyright Stig Nilsson
Hästen bör få stå så fritt som möjligt under en ET behandling. Foto och copyright Stig Nilsson

* Under hela sessionen bör hästen antingen stå helt lös eller hållas i grimma och grimskaft. Hästägaren får instruktioner att inte klappa eller prata med hästen. Jag ser gärna att det är lugnt i stallet med så få störningsmoment som möjligt. Det är också viktigt att hästen är torr, ren och mätt för att behandlingen ska bli så framgångsrik som möjligt.

Efter en ET behandling ska hästen få ta det lugnt, helst i 24 timmar. För att inte ”sudda ut” effekten av ET är det bra om hästen inte borstas eller på annat sätt vidrörs direkt efter behandlingen. Om den kan den vara utan täcke är det jättebra.

Hästen brukar ofta bli kissnödig och törstig efter en behandling varför det är bra om den kan få gå in i sin box en stund. Jag rekommenderar också att hästen om möjligt får en liten promenad 10-15 min vid hand så snart som möjligt efter behandlingen.

Foto och copyright Stig Nilsson
Foto och copyright Stig Nilsson

Beroende på hästens hälsostatus och problematik så ger jag råd om hästens fortsatta rehabilitering och träning. Det kan t.ex. vara stretching, gymnastik och styrkeövningar och om det kan vara nödvändigt med förändringar i utfodring, utrustning och/eller hovvård etc.  Ibland kan även veterinärvård vara nödvändigt. Vanligtvis bokas även hästen in för minst ett par återbesök med ca 3-7 dagars mellanrum. Att behandla hästen en gång är bättre än ingen men för att få en varaktig och helst permanent förbättring av hästens hälsostatus så behövs att behandlingen upprepas. Efter de första behandlingarna kan intervallerna mellan behandlingarna oftast glesas ut och jag träffar därefter hästen vid behov och/eller i förebyggande syfte.

Equine Touch är inte någon ”quick fix” metod som på något magiskt sätt kan trolla bort hästens åkommor och problem utan det är behandlingens unika sätt att verka på kroppen som skapar förutsättning för läkning. Hästar kan reagera väldigt olika på en ET-behandling, en del blir mycket piggare, en del kan tvärtom bli lite trötta och kanske griniga några dagar efter.  Ofta förekommer en sk ”värstförbättring” speciellt om hästen har mer kroniska och långvariga problem. Detta är inget negativt utan jag brukar förklara denna process som en positiv och nödvändig läkekris som hjälper hästen att läka skador och sjukdomar i den takt som den klarar just för tillfället.  Till exempel så behöver en häst som gått med långvariga spänningar i kroppen få möjlighet att vänja sig vid sin ”nya” kropp så att nerver, muskler och leder hinner med att stabilisera sig.

Practitioner Curved JPGSlutligen, jag träffar för varje år allt fler hästar för ETbehandlingar och antalet bokningar ökar stadigt i takt med att hästägare får upp ögonen för denna mjuka, behagliga men samtidigt effektiva behandlingsform. Om du tycker att Equine Touch verkar intressant och tror att det kan vara något som hjälper din häst till en bättre hälsa så är du varmt välkommen att kontakta mig för frågor och ev bokning. Jag nås på telefon 090-21142, 070-348 46 45 eller så kan du maila [email protected].

Min vän Lonius

Min första häst Lonius. Amerikansk varmblodstravare f. 71
Min första häst Lonius. Amerikansk varmblodstravare f. 71

Precis som de allra flesta hästtokiga tjejer så var min allra högsta önskan när jag var liten att jag skulle få en alldeles egen häst! Under hela min uppväxt läste jag alla flickböcker som fanns och drömde mig bort till en värld där hästar räddades ur dramatiska stallbränder, från fasansfulla hästhandlaröden eller ur osympatiska och dryga rikemansdöttrars välmanikyrerade och hårdhänta händer. I denna rika fantasivärld var det alltid jag som var den lilla hjältinnan som efter diverse äventyr och vedermödor till sist fick sin älsklingshäst och som sedan, (naturligtvis mot alla odds), vann ära, respekt och alla rosetter och pokaler värda att erövra.

Jag kunde på den tiden gå och eller cykla miltals bara för att få se eller klappa en häst över ett hagstaket för att sedan nöjd och lycklig ta mig hem lika lång väg igen. Visserligen red jag lektioner på Stora Ridskolan och var även stundtals någon slags skötare till ett par av hästarna där plus att min mormors gamla arbetshäst Gullvivan stundtals fick rycka in och under protest agera ridhäst. Men det räckte inte på långa väga för att släcka min brinnande längtan efter en egen Häst. Den med stort H!

Efter några års hästuppehåll där jag ägnade mig mer åt obligatorisk tonårsrevolt än skolarbete och studier så fanns ändå hela tiden drömmen om en häst i bakgrunden och när det så småningom inte längre var roligt att enbart vara pubertal tjurskalle och nejsägare så hittade jag lämpligt nog denna annons i vår lokala dagstidning.

”Varmblod 3 år, hingst, helt orinriden och totalt talanglös som travhäst. Hyfsat hanterbar och jättesöt, så länge du inte knäpper med fingrarna eller håller i ett spö. Frisk, förutom 2 halvkassa framben. Säljes för 3 600 kr (ej prutbart) Gärna till 2 stryktåliga tonårsflickor med helt aningslösa och okunniga föräldrar!”

Så stod det naturligtvis inte i annonsen men kunde ha gjort det om säljaren hade varit liiite mer ärlig och liiite mindre angelägen om att snabbt bli av med hästen.
Jag och min lillasyster hade tillsammans lyckats med konststycket att genom diverse extrajobb (oftast barnvaktande mm) jobba ihop den otroliga summan av 3 500 kr. Minns att detta var 1974 och att det var enormt mycket pengar på den tiden. Åtminstone var det för oss två fattiga systrar en mindre förmögenhet då vi kom från en stor familj som av nödvändighet var vana att vända på vartenda öre för att få vardagen att gå ihop.

Och troligen kan alla också leva sig in i vår bottenlösa förtvivlan när ägaren/säljaren visade sig inte kunna tänka sig att pruta den 100-lapp som fattades för att vi skulle kunna betala för hästen!

Lösningen kom efter många och hårda förhandlingar (fler och säkert även hårdare än 2014 års decemberöverenskommelse) med vår pappa av vilken vi till sist lyckades vi  få ”låna” 100 kr (han ”lånade” för övrigt ut rätt mycket pengar framöver också)

Vi, alltså jag och min syster, hela 18 respektive 15 år, tyckte (innan vi blev hästägare) att vi var otroligt erfarna och skickliga hästmänniskor så någon veterinärbesiktning gjordes naturligtvis inte innan köp. Jag vet inte ens om det var tal om någon sådan och då vi troligast inte ens visste att det existerade så blev det inte heller någon. Vi tyckte att Lonius var söt och det räckte för oss!

Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag rätt vaga minnen, alternativt förträngt hur det egentligen gick till när vi var och tittade på honom första gången. Troligen stod vi andäktigt utanför boxen och bara tittade på honom, kanske vi klappade honom lite också.  Det jag minns bäst är att vi var totalt och absolut överens syrran och jag om att vi bara MÅSTE ha honom.

Att vi inte hade råd med någon annan häst spelade säkert också väldigt stor roll. Kanske också att utbudet av saluhästar i vår lilla norrländska avkrok av världen varken var varierande eller speciellt stort. För övrigt tror jag att det nog var första och sista gången som jag och min syster var överens om något som överhuvudtaget hade med Lonius att göra.

Nåväl, efter att högtidligen lovat vår far att de hundra lånade kronorna skulle betalas tillbaka med det snaraste,(vilket jag hoppas är preskriberat nu 40 år senare) så kunde vi någon dag senare äntligen titulera oss för stolta hästägare. Vi lyckades också på något sätt hitta en stallplats åt vårt nyförvärv där vi glada och förväntansfulla installerade vårt fyrfota fynd. Nu skulle våra drömmar uppfyllas och vi skulle i valfri gångart rida mot solnedgången.

Dessvärre hade inte Lonius läst samma överromatiserade hästbok som vi, så det gick väldigt snabbt att upptäcka att den lilla söta och gulliga häst vi trodde att vi hade köpt varken var speciellt söt eller gullig utan snarare en stark, kaxig och hormonstinn unghingst. Att bara ta honom in och ut ur stallet var en prestation i klass med gladiatorspel och den stackars stallägaren måste ha skakat sitt huvud i förundran över hur självmordsbenägna folk kan bli.

Av ren överlevnadsinstinkt så bestämde vi oss raskt för att kastrering var det enda alternativet (för oss människor alltså, vi frågade aldrig vad Lonius hade för åsikt i den frågan) för naturligtvis stenvägrade vi erkänna att vi på något sätt skulle ha tagit oss vatten över huvudet.

Sagt och gjort, snart var Lonius manlighet ett minne blott och en mycket lätthanterlig och spak pålle med lätt bredbent gång kom tillbaka från veterinären. I ganska precis två dygn var Lonius precis den häst vi i vår enfald trodde att vi hade köpt. Otroligt beskedlig, artig och rar gick han med en ursäktande min lugnt och eftertänksamt in och ut ur stallet. Han uppförde sig som en ängel och vi slappnade suckande av lättnad av och trodde att NU var alla problem lösta och NU skulle vår härliga tid som hästägare starta.

Detta bedrägliga tillstånd pågick ganska precis lika lång tid som det tog för honom att hämta sig från den värsta chocken. På den tredje dagen hade både svullnad och smärta lagt sig och Lonuis var back in business! Med förnyade krafter försökte han slita sig, bita och sparka oss, springa över oss, stegra och var allmänt orolig och stökig.
Det var DÅ kom jag på den otroligt intelligenta idén att jag skulle tömköra honom! (Vi hade ingen vagn men väl en gammal travsele) En nykastrerad häst ska röra på sig för att läka på rätt sätt (hade någon sagt). Och dessutom så skulle han ju bli lugnare om han fick motion, (hade jag räknat ut). Så på med selen och ut med hästen, jag efter med tömmarna i ett stadigt grepp.

Och se på tusan! Lonius traskade villigt och glatt ut från stallbacken och ut efter vägen med mig gående efter i en illusion av att det var JAG som utförde denna fantastiska bedrift att så skickligt tömköra Tok-Lonius (som han numera vanligen kallades). Han skulle nu få den motion hans kirurgiska ingrepp krävde och sedan skulle han bli lugn, fin och medgörlig.

Ja, ja ni fattar hur det gick.

Verkligheten kom i kapp efter ganska exakt 1 km. Där tyckte Lonius att han var tillräckligt långt från stallet för att det skulle bli intressant att utföra ett av sina, för oss ännu okända, supertrick. Han tvärstannade för att i några sekunder fullständigt frysa fast i backen och därefter göra en helomvändning i luften som skulle ha gett 6.0 av alla domare om det hade varit konståkning. Jag har visst glömt att skriva att allt detta hände i mars månad vilket betyder vi befann oss på samma underlag som isprinsar och prinsessor utövar sin sport på.

Eftersom jag och min syster redan befann oss i en djup konflikt över huruvida vi överhuvudtaget skulle ha häst alls och Lonius i synnerlighet (jag ville, hon inte) så vägrade jag naturligtvis att släppa tömmarna. Med fingrarna krampaktigt runt tömmänden åkte jag sedan ung 500 av de 1000 metrarna i framstupa magläge tillbaka till tryggheten (Lonius trygghet alltså) Någonstans halvvägs lossnade mitt grepp och hans fart blev, från att varit lite lätt hämmad, till något hans tidigare travtävlande ägare skulle blivit djupt imponerad av (förutom galoppinslagen förstås).

Turligt nog så har barn och dårar som bekant sina egna skyddsänglar och, visserligen snöig och högröd av ilska och skam, så anlände jag en stund senare till stallet med enbart några skrubbsår. Där utanför stalldörren väntade Lonius, föga imponerad av min något tilltufsade uppenbarelse, på att bli insläppt i sin box.

Det var nog då vår pappa, som även om han kunde räknas som hästokunnig, insåg att han var tvungen att ingripa för att inte familjen kraftigt skulle reduceras.

Han svetsade ihop en rockard, fick en snabbkurs i selning, struntade i samma snabbkurs i körning och körde sedan Lonius utan några som helst problem varje dag.

Syrran och Lonius samt min pappas egenhändigt tillverkade rockard.
Syrran och Lonius samt min pappas egenhändigt tillverkade rockard.

Vi bytte stall, jag minns inte helt säkert men jag misstänker att den första stallägaren tyckte det var en mycket bra idé och hen saknade knappast varken oss eller hästen när vi flyttade.

Vi körde Lonius med rockarden till det nya stallet då vi fortfarande inte ens tänkt tanken på att våga rida honom trots att vi införskaffat både en sadel och träns.

Tränset var f.ö. inköpt på Åkerbloms Pappershandel som var det första ställe i Umeå man kunde köpa hästutrustning på. Detta träns höll mig sysselsatt i dagar då det inte var hopsatt utan kom i delar och jag i ärlighetens namn inte hade så stor koll på den tiden.  Det liknade iallafall inte de rejäla och ytterst slitstarka träns med militärt ursprung hästarna på Stora Ridskolan hade och inte heller fanns det något internet så att jag kunde googla.

Vi blev inte så långvariga i det nya stallet heller, vilket mest berodde det på den enorma vita geten JP vars största glädjeämne i livet bestod i att med sina överdimensionerade horn deformera gårdens soptunna. När han tröttnade på det så var det nästan lika roligt att jaga rädda tonårstjejer runt stallbacken. Vi blev under den månad vi dagligen vistades i det stallet extremt vältränade, startsnabba och vi lärde oss att vigt klättra i både hö och spånhögar. Jag har efter den erfarenheten fortfarande lite svårt för getter.

En annan nackdel med stallet var att vi helt var hänvisade till vägarna runt byn när vi skulle ”träna” vår häst. Och även om det var betydligt mycket mindre trafik för 40 år sedan var det ändå tillräckligt med bilar, motorcyklar, cyklar, barn, stenar och små gröna gubbar som i Lonius ögon alla rörde sig på helt oberäkneligt och skrämmande sätt.

Särskilt barnen och de små grönfärgade gubbarna.

Han var helt enkelt rädd för det mesta som gick att bli rädd för och trots vår ihärdiga träning så slutade de flesta ”träningspassen” med att Lonius helt enkelt sprang hem till stallet. Vilket i praktiken gick snabbt då vi oftast inte kommit så många hundra meter då vi tappade honom. Det handlade inte heller OM vi skulle tappa honom, utan NÄR vi tappade honom. Vi red fortfarande inte utan gick med honom så den enda ”motion” han fick var i princip den bit han sprang på egen hand tillbaka till tryggheten.

Vår far, som var en klok man, hade vid det här laget förstått att hans döttrars kunskaper inte riktigt var så gedigna som de hade gett sken av innan hästköpet och att något radikalt skulle krävas för att hus och hästfrid skulle infinna sig. På något sätt lyckades han hitta ett stall där det fanns erfarna och skickliga hästmänniskor som (efter viss övertalning från pappas sida) lät oss flytta in i den enda tomma boxen.

Denna flytt visade sig vara en av de största och mest avgörande händelse för mitt fortsatta liv med hästar. Ingen vet ju vad som skulle ha hänt annars men troligen skulle det ha sett helt annorlunda ut om jag och min syster inte hade träffat och fått lära känna dessa underbara, kunniga och hjälpsamma människor.

Med lite hjälp så blev Lonius en riktigt fin ridhäst!
Med lite hjälp så blev Lonius en riktigt fin ridhäst!

De tog oss under sina vingar och hjälpte oss att rida in och utbilda Tok-Lonius så att epitetet Tok (nästan) helt försvann. Jag har massor av roliga minnen av människor och hästar från den tiden och om andan faller på så kommer det kanske ett inlägg om Våge, Bror och Ketty mfl. och deras hästar Detonator, Utrillo och Ylva. Stallet finns fortfarande kvar, det ligger ute på Röbäcksslätten och numera har 4H sin verksamhet där. Vi blev kvar i Röbäcksstallet ända fram att till vi efter några år flyttade till Nordmaling  där vi så småningom startade kommunens första ridskola och ridklubb.

Men det är en annan historia vilken den som vill kan läsa om här Konsten att starta en ridskola

Konsten att bli med ridskola

Yvonne och Ylva vintern 1976
Yvonne och Ylva vintern 1976

Först av allt, innan ni läser vidare, så måste jag få nämna att nedan beskrivna  händelser skedde för hyfsat länge sedan och idag skulle det väl troligtvis (förhoppningsvis) inte gå till riktigt så här.  Men för ganska precis 40 år sedan var det ungefär detta som hände mig i en mycket liten by rätt långt in i Västerbottens inland.

Mycket vatten har flutit under under de berömda broarna sedan dess  och jag har t.ex blivit (lite) äldre och ( kanske något) klokare. Jag har under åren som gått berikats med massor av erfarenheter, en del rätt tuffa och hårda att smälta men det är också många fantastiska, härliga, nyttiga och livsavgörande saker som hänt mig.

Som med mycket i mitt liv så har slumpen spelat rätt stor roll och utan någon större planering eller avsikt så har tiden och åren rullat på. Så här lite i backspegeln så kan jag ändå se ett klart mönster av  val  (eller icke val) och att resultaten av dessa beslut tagit mig dit jag är idag.

Då och då får jag frågan varför, när och hur det gick till när allt började och efter lite funderingar har jag därför sammanställt en lista på vad som möjliggjorde mitt kommande yrkes och livsval.

Så om det är någon som till äventyrs har planer på att starta en ridskola så är det bara att följa instruktionerna nedan. Jag garanterar inte att det funkar men den som vill får gärna testa!

Ridlektion hösten 1976
Ridlektion hösten 1976

För att starta en ridskola krävs följande:

  1. Tänk dig att du är en ungefärligen 20-årig person som antingen saknar arbete eller i bästa fall innehar ett skittråkigt jobb, typ vid pepparkaksbandet på den lokala kakfabriken.
  2. Att du saknar passande mängd självkritik vilket också passande nog kompenseras av en betydligt högre grad av självförtroende än förstånd.
  3. Att du i  i din ägo (eller tillsammans med närstående, förslagsvis en syster) har ett antal hästar. Åtminstone 2.

    Vinterdag Långvattnet 1976
    Vinterdag Långvattnet 1976

  4. Att du sett ut en lämplig plats att hålla ridlektioner på. Kan i princip vara nästan var som helst så länge det inte finns allt för mycket grästuvor, storstenar, sorkhål eller trädrötter i vägen. I övrigt anpassas hastigheten efter underlaget.
  5. Att du bor i en landsbygd där det inom rimligt avstånd från den tilltänkta ridskolan bor och lever barn och ungdomar med en uppdämd längtan efter hästar. Som rimligt avstånd räknas allt från 1 – 100 km beroende på transportsätt, årstid och aktuellt tjälskottsläge. Och naturligtvis graden av intresse av den som ska transportera och transporteras att ta sig mellan punkt A (hemmet) till punkt B(ridskolan)

    Ridlektion Långvattnet hösten 1976
    Ridlektion Långvattnet hösten 1976

  6. Att du har ett antal anhöriga som utan några större protester är beredda att på högst obestämd framtid försörja dig då lönsamheten från ridskoleverksamheten både är mycket tveksam och i högsta grad osäker.
  7. Att du i din ägo har Arméns Ridhandbok. Det var i princip den enda ridhandbok som fanns för 40 år sedan så det var inte så mycket annat att välja på förutom en sönderläst Hästen som Hobby och en annan lika välläst bok om att träna hästen i hoppning som du fått av tomten julen 1968.

    Arméns Ridhandbok
    Arméns Ridhandbok

  8. Att du utan att blinka kompenserar din obefintliga instruktörsutbildning och erfarenhet med ungdomlig entusiasm och vilja. (Du har ju Arméns Ridhandbok så vad kan egentligen gå fel?) (Och julklappsboken från -68)

    Julklappsboken från 68
    Julklappsboken från 68

  9. Att du är smart nog att använda dig av det absolut snabbaste, säkraste och billigaste sättet att marknadsföra din blivande verksamhet på. För 40 år sedan fanns inte FB (och hur otroligt det kan låta, inte ens internet) så du får istället avslöja din avsikt att starta ridskola för en eller två av de 15 (skvaller)tanter som arbetar vid pepparkaksbandet på den lokala kakfabriken. Inom några få timmar så kommer ALLA boende inom minst 10 mils radie nåtts av beskedet. Faktiskt ett mycket snabbare, mer heltäckande och säkrare socialt media än de som finns i dag.
  10. Att du  utan någon som helst kunskap om föreningsliv startar en ridklubb (förutom den du förvärvat ur de älskade böckerna om Jill, skrivna i mitten av 50 talet av den engelska författaren  Ruby Fergusson). Styrelsen i denna förening hämtas förslagsvis från tvångsvärvade familjemedlemmar som lämpligt nog nått myndig ålder och klubben kan döpas till det fantastiska namnet Långvattnets Ridklubb.

    Jill! En stor inspirationskälla i mina tidiga år. Som tur är har jag numera förstått att hjälmen är viktigare än bettet!
    Jill! En stor inspirationskälla i mina tidiga år. Som tur är har jag numera förstått att hjälmen är viktigare än bettet!

  11. Att du fullständigt saknar den inlevelseförmåga (och livserfarenhet) som krävs för att inse att du de närmaste 40 (kanske 50) åren förmodligen alltid kommer att arbeta när alla andra är lediga. Och att eventuell ledighet inte innebär att man är ledig utan jobbar ungefär lika mycket som då man jobbar men då utan lön.
  12. Att faktiskt på riktigt tycka att det jobbiga med all obekväm arbetstid, köldskadade fingrar och tår, ofta på gränsen till kollaps utmattad kropp och en högst osäker ekonomi helt klart övervägs av att få arbeta med det man brinner för.

    Delar av Långvattnets Ridklubb våren 77
    Delar av Långvattnets Ridklubb våren 77

Om man tänker efter finns det säkerligen många fler anledningar och orsaker till varför jag en gång i tiden kom på idén att starta en ridskola. Och även om jag skämtar om hur arbetslöshet, aversion mot pepparkakor och ungdomlig entusiasm bidrog till de första trevande och tafatta försöken att inviga en annan människa i den svåra konsten att hitta rätt på hästryggen så är absolut den starkaste anledningen att jag fortsatte att jag upptäckte glädjen i att undervisa. Jag hittade en pedagogisk ådra i mig själv som jag inte visste att jag hade och när jag i början helt körde på känn och testade mig fram så kunde jag bara utgå från mig själv och hur jag skulle vilja få något presenterat och förklarat för mig. Så gör jag fortfarande och det verkar ju fungera även på mina nutida elever.

Kanske hade det blivit så att om ovanstående 12 beskrivna förutsättningar inte hade infunnit sig så hade jag arbetat med något helt annat. Kanske hade jag varit lärare i någon skola någonstans eller varför inte isprinsessa, författare eller lejontämjare ( de tre senare var mina drömyrken när jag var 5-6 år)

Nu blev det ju faktiskt så att jag till punkt och pricka följde ovanstående lista och när det ganska snabbt visade sig att intresset för hästar och ridning var väldigt stort i den lilla kommun jag hamnat i så det dröjde inte länge innan det blev dags att starta upp på allvar. I mina föräldrars kök samlades de första styrelsemedlemmarna till Nordmalings Ridklubb och i samma veva så startade jag och Stig företag och blev ridskoleägare.

1977 gick flytten ner till Nordmaling och hästarna installerades i Torsbäcksstallet och vi tvåbenta fick hyra in oss i ett litet, litet hus i brukssamhället Olofsfors.

Den hösten höll jag mina första lektioner i Nordmalings Ridskola och jag minns att jag (trots ett fortfarande helt orubbat självförtroende) ändå var väldigt glad att jag kunde Arméns Ridhandbok helt utantill (och julklappsboken från 68).

De första ridlektionerna i Nordmalings Ridklubb ht 1977
De första ridlektionerna i Nordmalings Ridklubb ht 1977

De första ridlektionerna i Nordmalings Ridklubb hösten 1977
De första ridlektionerna i Nordmalings Ridklubb hösten 1977

Nicke. Gotlandsruss. Långvattnet våren 1977
Nicke. Gotlandsruss. Långvattnet våren 1977

Fina Ylva vintern 76/77
Fina Ylva vintern 76/77

Lonius vintern 1976
Lonius vintern 1976

Vi stannade i Nordmaling fram till hösten -89 och när andan faller på så ska jag fortsätta min djupdykning ner bland gamla minnen och fotografier och berätta mer om hur det var att starta ridskola på 70-talet.