Ingen som befinner sig inom hästvärlden kan ju ha missat den storm som ponnymamman orsakade genom sitt blogginlägg om hästtjejer och den utseendefixering , utrustnings och prylhets som skapats i diverse hästbloggar. Och visst är det så att alla, även hästtjejer, påverkas av det som skrivs och läggs ut på nätet, konstigt vore det väl annars?  Snygga bilder på snygga, smala unga tjejer med snygga, vackra, och trendiga prylar och kläder med snygga välfriserade och välryktade hästar attraherar många och bloggarna får tusentals besökare varje dag. Glöm inte att  de som driver de här sidorna tjänar i de flesta fall pengar på sitt bloggande och den krassa verkligheten är att ju fler läsare desto mer pengar. Och för att få allt fler läsare och allt mer pengar behöver man sticka ut och synas för att inte försvinna i mängden.

Så krävs det lite naket skinn och bikinifoton bland bilderna från hopptävlingar och dressyrträningar för att skapa uppmärksamhet så är väl det inte hela världen. Eller är det?

Hur som helst så har jag för mycket länge sedan passerat mitt ”bäst-före-datum”. Jag bär mina 60 år väl synliga för alla och envar att se och aldrig, inte ens om jag skulle betala för det, skulle jag få något sponsorkontrakt med något klädförsäljande eller ridsportsutrustningskrängande företag med en realistisk PR-avdelning och ansvarsfull budget.

Därför kan jag som motvikt, här och nu, erbjuda en garanterat trendfri blogg!

På dessa sidor kommer aldrig det senaste modet bland ridkläder och ridstövlar presenteras! Jag kan faktiskt till 100 % lova att något annat från modevärlden inte att heller någonsin kommer att presenteras här, varken i ord, bild eller text. Faktiskt inte ens i fantasin.

Dessutom jag kan till 1000% lova att inget foto av mig i bikini någonsin kommer att publiceras här eller i något annat sammanhang. Varken offentligt eller privat. Kanske mest för att skona känsliga tittare/läsare även om en sådan bild naturligtvis skulle kunna fungera starkt avskräckande syfte när sötsug eller pizzalängtan skulle bli för stark och du egentligen är för bekväm av dig för att motionera bort extrakalorierna.

Inte heller kommer de senaste färgerna i schabrak och bandagetrenden att recenseras eller dokumenteras.  Inga nya tränsmodeller, benskydd, eller extravaganta hästtäcken kommer att få den minsta uppmärksamhet och inte en bokstav kommer att skrivas om vilken hjälm som är snyggast och mest inne just nu.

Däremot kan jag visa verkligheten som den är för den som vill. Just idag består den av svarta mjukisbrallor täckta av katt och hundhår samt med en lätt gulaktig touch kommen från gurkmeja (och en kaffefläck men den syns ju inte, bara luktar). Till den har jag nogsamt valt en urtvättad Sörgårds t-shirt där trycket för länge sedan börjat försvinna och på fötterna mina älskade, välanvända, (minst) 10 år gamla inneskor. (Alltså, dom är inte ”inne”, utan är med all säkerhet ”ute” även om de aldrig används ute utan enbart inne.)

Om en stund är det dags att gå ut i stallet och jobba och då står jag inför ett lite tuffare val av outfit. Hmm ska jag välja min patenstickade tröja i syntet som med hjälp av sin inbodda statiska elektricitet per automatik drar till sig det mesta av dagens skörd av avskrapat hästhår så att man enbart med mycket god vilja kan se att den faktiskt är vinröd.   Eller kanske jag ska ta den röda som fortfarande, åtminstone delvis, har kvar lite av sitt vindtäta foder. Den får det nog bli, det blåser 20 sek/m idag och dessutom har den tröjan en väldigt intressant patina från diverse målningsarbeten på gården. Här finns en hel palett av minnen från svunna tider och jag har ofta tänkt att jag borde ta den med när jag ska köpa ny färg för att kunna återskapa samma nyanser på boxväggar och annat vi målat under de senaste 20-25 åren. Extra intressant är den stora gåtfulla svarta fläck som för några år sedan mystiskt uppenbarade sig mitt fram och vars ursprung är höljt i dunkel. Den går det i alla fall att inte tvätta bort.

Eftersom det fortfarande är vinter på Sörgården, trots att många optimister hävdar att det är vår, så kompletterar jag mina mjukisbrallor med ett par täckbyxor modell större. En gång i tiden var de svarta, numera har de en mer intressant mörkviolettbrunaktig nyans med vita färgstänk lite här och där.

Till detta väjer jag matchande handskar, ja alltså, de matchar varandra, inte kläderna i övrigt.

På fötterna har jag 3 år gamla ”stallkängor” inhandlade på Jula (f. ö de bästa jag haft, kostade typ 149 kr och är fortfarande hela) (eller ganska hela, skaftet på den högra har lossnat längst upp)

Detta toppas av en grå lovikkamössa som luktar gammalt får när den blir blöt.

Detta är min normala vardagsoutfit under dagtid och passar bäst utan publik.

På kvällar och helger eller när jag i förväg vet att det kommer att vara fler än jag, gubben och mina helt och totalt modeomedvetna och modeointresserade fyrfota familjemedlemmar inom synhåll så byter jag till en marginellt nyare garderob.

De gamla täckbyxorna byts till en modell 2 år yngre, något för långa så de nedersta dm av benen är chict täckta av intorkad lera från gårdagens lektionsarbete.

Tröjan är inköpt på Överskottsbolaget och är snyggt noppig och militärgrön.

Kängorna är av läder och var när de inköptes för ett antal år sedan hutlöst dyra, vattentäta och snygga. Inget av detta är längre aktuellt och jag får vid blötare väderlek välja de billiga och vädersäkra från Jula alternativt stå stilla på de få delar av ridbanan som inte ligger under vatten så här års eller graciöst(?!?) skutta mellan de värsta lerpölarna. Till detta bär jag gärna en mörkblå ridväst från Jacson´s som jag förstått var omodern redan när jag köpte den ny från en konkursutförsäljning  2010  samt samma par (med varandra) matchande handskar.

För att inte frysa om öronen bär jag ett mörkblått pannband min äldsta dotter fick med ett bokpaket när hon på tidigt 90 tal var med i Pollux ponnyklubb.

Nu när jag läser igenom mitt inlägg så inser att jag faktiskt skulle borde kunna tjäna extra pengar på att göra reklam! För om någon från ovanstående nämnda företag till äventyrs skulle läsa detta så är jag villig att sälja min själ rätt billigt för att visa att brist på stilkänsla kombinerat med snålhet, uthållighet och viss brist på kapital skulle kunna skapa ett nytt(?) mode inom hästvärlden. So come on Pollux (finns ni kvar?) Jula och ni andra. För en smärre ersättning är jag villig att bli en het trendsetter med mod att visa att era produkter är både långlivade och hållbara! Men lite nål och tråd samt silvertejp kan saker hålla så länge att de blir moderna igen!

Om jag lovar att inte visa vare sig min blekfeta bara mage eller mina celluliter så kan ni väl åtminstone tänka på saken? Snälla?

Mer om mode kan ni läsa här. Eller Icke-mode, beroende på hur man ser det. Huvudsaken man är snygg